Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola). (Forts. fr. föreg. MF.) — Ja, jag har efterkommit din önskan. Jag är ju så olycklig, och hvad har jag väl som fäster mig vid lifvet? Han betraktade henne en stund der hon satt med armbogarne stödda mot knäen och händerna instuckna i det böljande håret, skälfvande af köld och feber. Då han såg henne så lidande, så nedslagen, så nöjd att dö, intogs han för ett ögonblick af medlidande; men han blef snart vid minnet af den andre, hård igen: — Hör mig, yttrade han. Du har sjelf insett att jag, efter hvad som händt, icke kan låta dig lefva längre; derigenom skulle vi båda blifva vanhedrade. Ty det säger jag diz: denne man kommer aldrig atttaga dig till hustru. Han är utan tvifvel rik, stolt och fåfäng; tror du då att han vill gifta sig med en katalonsk äfventyrerskas oäkta barn, som blifvit upptaget och uppfostradt af en kusk? Nej, nej, du kan icke tro det! Han har icke ens talat vid dig om giftermål? Julietta gjorde en nekande åtbörd. — Nå, du ser sjelf! Och om han sagt sig vilja taga dig till äkta, hade han ljugit! sådant der folk beröfvar oss våra barn, våra hustrur och trolofvade, men endast för att göra dem till frillor åt sig. Hvad skulle det blifva af dig, om du Tängre fortfor att lefva? Du kan