igen, åt samma håll som pigan. Detta var sista stunden, som något af vitnena sett pigan vid )if Då arbetarne efter adaframålet återkommit til! sitt arbete, hade Samuel också kommit dit; mer en af arbetarne bemärkte dervid, att han nu var iklädd andra byxor än vid förra besöket. En annan af arbetarne hade under hvilostunden set: Samuel gå upp på öfra våningen i sitt bus, men icke bemärkt, om han dervid ombytt kläder. — Sedan pigan ingenstädes varit synlig på 14 dagar, lät hennes fader på söndagen den 22 juli lysa efter henne i Hessleby kyrka. På eftermiddagen hade 50 å 60 personer beredvilligt samlats och spridt sig åt alla håll i skogen för att leta efter henne På aftoneu påträffades liket i en med tallbuskar och småskog beväxt hage, tillhörande Lids egor. och på tillrop samlades folket der alltmera. I hagen fanns hvarken väg eller stig. Samuel var e bland de första, som kommo till stället. Han sattc sig på något afstånd från liket och visade mycker likgiltighet. Då flera låto förstå sina misstankar på honom, bleknade han, men nekade och bibehöl! sin antagna likgiltighet, icke ens yttrande något ord till deltagande öfver sin förjagade tjenarinnas olycksöde. Då någon yttrade till Samuel: adet är din piga; hvad skoia vi göra vid det? hade hur sv.rat: det angår mig icke,. Liket låg på en sakta sluttning, med hufvudet uppåt, kroppen hvilande på ryggen med en lutning åt venstra sidan, venstra handen omfattande en mindre björk vid roten. högra armen böjd öfver kroppen, klädningen uppdragen till knäen, klädningsärmarne uppvikna, det ena benet rakt, det andra något krökt. håret på ena sidan lossnat från hufvudet. Liket spred er olidelig stank af förruttnelse. Ingen vidrörde det. Innan folket skildes åt, uppmanade man Samuc! att hemta liket bort. Slutligen lät han beqvämö sig dertill, och följande morgon hade han låtit några personer bortskaffa liket i en likkista. Då det vältrades i kistan, fanns hufvudet vara skildt från kroppen, och detta jemte två lossnade halsknotor lades efteråt i kistan. Fyra framtänder i öfra käken voro borta, och en af dem hittades sedermera på platsen. Pigan hade alla framtänder i behåll medan han lefde. Gräset på stället var svart, såsom af gammal förtorkad blod, der öfrr kroppsdelen hvilat, men ljusare der nedra deler legat. Der fanns intet hvarmed den aflidna skulle kunnat ha afhändt sig sjelf lifvet. Liket forslades på vagn till Lids gård, der Samuel tillsagt sina drängar att köra det till kyrkan och köra raskt undan. De hade satt af i traf. Liket insattes i en bod vid kyrkan. Genom den häftiga körningen hade kadavret fallit än mera sönder, hvilket försvårat obduktionen; och lärer provincialläkarens utlåtande ännu ej afgifvits. — Samuel hade kommit till kronofjerdingsmannen och anmält. att hans pigas lik blifvit funnet. Han ville ej ensam fara till kronolänsmannen; fjerdingsmannen följde derföre med. Samuel var under vägen mycket ledsen och nedslagen. Samuels hustru, en liten spenslig qvinna af omkring 20 års ålder, blef nu inkallad. Hon tycktes vara mycket förbehållsam, ville ej erkänna, att hon just hade något att beklaga sig öfver hvad anginge hennes mans uppförande, och kände ej till hans förhållande till pigan annat än genom sqvaller. Hon hade två lefvande barn med sin man. — Slutligen inkallades Samuel. Han neicade enständigt till all delaktighet i pigans död, och att han stått i brottsligt förhållande till henne; men erkände dock, att de tillsammans vaktat kolmilan, och att pigan beskyllt honom hafva förfört henne, samt att hustrun grälat på honom derför. Det var för atv undvika hustruns gräl, som han gått ut och gjort en rund krivg sina ägor på morgonen d. 9 juli medan arbetarne hvilade. Samuels prestbetyg, som upplästes, innehåller, att han, född 1837 d. 16 juli i Pelarne socken, kom till Hessleby 1862 och ingick äktenskap s. å. med sin nuvarande hustru; blef 1864 d. 7 jan. dömd för 1:a resan stöld, lefvat i oenighet med hustru och svärföräldrar och oaktadt inför pastorsembetet erhållen varning fortsatt dermed. Domaren uppmanade Samuel att stiga fram till bordet och lösa upp tvenne der liggande bylten, det ena innehållande den döda pigans hufvudskål, det andra den styfnade öfra delen af hennes klädning. En djup tystnad uppstod bland den tatt sammanpackade tingsmemigheten, och då i detsamma midnattsklockans tolf dofva slag ljudade från kyrktornet, var det hemskt att se den tilltalade stå der försagd stirrande framför sig. Det syntes tydligt, huru han arbetade med sig sjelf för att bibehålla sin hårdhet. Han ryckte på sig ett par gånger vid domarens förnyade uppmaningar att lösa upp byltena. Andtligen, då domaren slog klubban i bordet och befallte honom lyda, gjorde han våld på sig, rusade fram och vek upp en flik af ena byltet. cHvad ser du der? frågade domaren. Ett hufvud, svarade den tilltalade med en röst, som skulle uttrycka likgiltighet, men var derföre så mycket hemskare. cHvems hufvud tror du det är?, Hur kan jag veta det? Det är Anna Kristina Danielsdotters hufvud. Lika rädd var han för att upplösa det andra byltet. Dessa försök verkade dock intet till någon bekännelse. Slutligen, sedan tingsmenigheten och parter fått afträda, och rätten öfverlagt, blef Samuel åter införd, och utslaget afkunnades, hvarigenom Samuel Reinhold Jonsson förklarades, på grund af hvad mot onom förekommit, skyldig att genast träda i häkte. Nästa ransakning utsattes till lördagen d. 25 aug. Samuel frågade, om han finge ställa borgen för att slippa blifva häktad; men det förvägrades. Han blef genast afförd till länscellfängelset i Jönköping. På hustrun tycktes mannens häktande ingenting inverka.