— Din skälm; du har min själ gjort ett
lyckligt val. Idel ungdom och fägring!
Leonard afvisade honom genom några vre-
siga ord.
— Begriper! sade den andre; derefter åter-
tog han i en annan ton:
— Hvart behagar ni åka, medborgare?
— Till Belleville.
— Godt! jag förstår ; :. Dagen blir vacker;
ni göra klokt deri att ni njuta af den ange-
näma väderleken.
— Se så skynda! sade Leonard i hotande
ton.
— Aha! mumlade kusken mellan tänderna,
han tycks icke vara vid särdeles godt humör,
min gamle kamrat.
Han tillslöt vagnsdörren och sade dervid till
paret, som han trodde vara ute för att roa sig.
— Mycket nöje mina barn!
— Det är således till Belleville vi begifva
oss? frågade Julietta.
— Hvarföre icke? genmälde Leonard.
Derefter iaktogo båda tystnad, ända till dess
de hunnit målet för färden.
Då de anländt dit, ville kusken i sin välme-
ning visa dem vägen till kärlekens ö; men de
alslogo naturligtvis hans anbud.
De satte sig nu i gång, och passerade, fort-
farande tysta, den långa gata som sträcker sig
genom hela byn.
En annan bekant till Leonard mötte dem.
Det var Jolivet, hans gamle vän Jolivet,
som återvände till Paris ensam i sin kabrio-
lett.
— Åh! sade han till Leonard, jag trodde