— Din skälm; du har min själ gjort ett lyckligt val. Idel ungdom och fägring! Leonard afvisade honom genom några vresiga ord. — Begriper! sade den andre; derefter återtog han i en annan ton: — Hvart behagar ni åka, medborgare? — Till Belleville. — Godt! jag förstår ; :. Dagen blir vacker; ni göra klokt deri att ni njuta af den angenäma väderleken. — Se så skynda! sade Leonard i hotande ton. — Aha! mumlade kusken mellan tänderna, han tycks icke vara vid särdeles godt humör, min gamle kamrat. Han tillslöt vagnsdörren och sade dervid till paret, som han trodde vara ute för att roa sig. — Mycket nöje mina barn! — Det är således till Belleville vi begifva oss? frågade Julietta. — Hvarföre icke? genmälde Leonard. Derefter iaktogo båda tystnad, ända till dess de hunnit målet för färden. Då de anländt dit, ville kusken i sin välmening visa dem vägen till kärlekens ö; men de alslogo naturligtvis hans anbud. De satte sig nu i gång, och passerade, fortfarande tysta, den långa gata som sträcker sig genom hela byn. En annan bekant till Leonard mötte dem. Det var Jolivet, hans gamle vän Jolivet, som återvände till Paris ensam i sin kabriolett. — Åh! sade han till Leonard, jag trodde