som emellertid öfverväldigad af trötthet, för en
stund sedan slumrat in.
Hon kunde dock icke sofva i ro. Gång på
gång uppgaf hon hemska rop, som gåfvo till-
känna att hon var hemsökt af elaka drömmar.
Plötsligen krusades hennes läppar af ett gladt
leende.
— Hon tänker på honom, hon ser honom
framför sig i drömmen; sade Leonard till sig
sjelf; Ol om jag hade honom här, den uslin-
gen!;;. Men hon har vägrat. ::
Nu slog Julietta upp ögonen; såg sig om-
kring i rummet och fästade derefter sin blick
på Leonard; som satt dyster; sörjande bredvid
henne: Hon uthärdade knappt en sekund den
bedröfliga synen; hon vände bort hufvudet och
betäckte ansigtet med sina händer. Men de
qväfda snyftningar, som snart läto höra sig,
och tårarne, som sipprade fram mellan hennes
fingrar, bevisade tillräckligt att hon återfått
förmågan att tänka och minnas:
Leonard förblef sittande i oförändrad ställ-
ning; intet medlidande, intet hat afspeglade
sig i hans blick; man skulle ha kunnat tro
honom vara en vaxfigur.
Efter att en lång stund ha iakttagit tystnad,
sade han:
— Vill du nu säga mig hans namn?
Den unga flickan tillslöt ögonen och svaradeintet.
— Du envisas således att fortiga det, Juli-
etta; men jag skall lära känna det ändå:
— Hvartill tjenar det att säga dig hans
namn, när du i alla fall vet allt?
— Du ljuger! återtog Leonard, i det hans
kinder färgades af vredens rodnad; jag veticke
allt, men jag vill veta allt!