Hyrkusken Leonard.
Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola).
(Forts. fr. föreg. AZ.)
— Jag har icke mera någon familj, några
anhöriga, sade han till sig sjelf en dag, då
han funderade på denna sak; åt hvem skulle
jag då anförtro Julietta? Åt främmande per-
soner? ... Nej, det får icke ske!... Kan jag
väl skiljas från henne? Nej, det kan jag icke.
Och för öfrigt skola ju vi en dag blifva man
och hustru, och vi ha lofvat min mor att redan
nu betrakta oss såsom oupplösligen förenade
med hvarandra; Detta var gummans yttersta
vilja, och hvad man lofvat en döende, bör man
redligen hålla.
Under den första månaden fortfor han att
a Julietta ett i allo faderligt bemötande. Om
han suckade, då han såg på henne, kom det
sig deraf, att han tänkte på den stora förlust
de gemensamt lidit; om han tog henne i sin
famn, var det för att lindra hennes smärta, om
ban kysste hennes ögon, var det för att af-
torka hennes tårar.
Knappt var månaden förfluten; förrän Leo-
nard kände kärleken änyo upplåga midt i sorgen,
likasom elden under askan, hvilken hämmat
och undertryckt men icke förmått utsläcka den-
samma.
Hvarje morgon i god tid steg vår vän upp,
spände för sin häst och tog plats vid den sta-
tion; som var honom anvisad; ty han hade nu
ÅR blifvit en simpel kabriolettkusk. Men in-
nån )han lemnade hemmet, omfamnade han all-
on lå