— Men om jag icke behöfver en kusk, fort-
for engelsmannen, behöfver jag så mycket mera
en trogen och modig tjenare, för hvilken jag
hyser oinskränkt förtroende. Ser du, under så
långväga färder som den nu ifrågavarande, be-
gär man icke allenast att bli uppassad af sin
följeslagare, man önskar också att resan genom
trefligt samspråk med honom må bli förkortad,
med ett ord man vill vara beledsagad af en
person som man kan betrakta på en gång så-
som en sällskapsbroder och en betjent. Genom
att vara åtföljd af en så beskaffad person, und-
går man den ledsnad hvaraf man under resor
vanligen är besvärad; man slipper sjelf sköta
kassan och träda i omedelbar beröring med
värdshusvärdar, hyrkuskar os s. v. -Tillika har
man det medvetandet att; om en verklig fara
någongång hotar, befinner man sig icke ensam.
Jag känner dig i botten, Leonard, du är en
hederlig och: bra karl; Jag behöfver en man
med dina egenskaper; vill du följa med mig?
Knappt voro dessa ord uttalade, förrän Leo-
nard utropade:
— Jag följer er!
Han sysselsatte sig sedan med tillrustningar
i och för resan.
Då han nu beredde sig till att lemna Frank-
rike och fara till fjerran belägna länder, hvari-
från han tilläfventyrs aldrig skulle återkomma,
ville han i främsta rummet ordna så att hans
gamla mor fick lyfta hans aflöning hos någon
affärsman i Paris; Engelsmannen åtog sig att
besörja den saken. Han var till och med så
god att han anslog en liten pension åt fru Tou-
reau och hennes fosterdotter för den händelse
att Leonard skulle drabbas af någon olycka: