Hyrkusken Leonard.
Af X.-B. Saintine (fört. till Picciola).
(Forts. fr. föreg. Af.)
Leonard, som fordom med begärlighet om-
fattade hvarje tillfälle att få träffa sin skydds-
ling på några minuter, som gjorde långa om-
vägar, när han skulle åka till något ställe, för
att få fara förbi sin bostad och se Julietta i
fönstret, Leonard kände nu en viss oro,
för att icke säga ängslan, hvargång han begaf
sig till det hus, der hans mor och Julietta
bodde; och om han någongång på annat sätt an-
vände en ledig stund, om han undvek att be-
söka sina närmaste, erfor han sedan; en viss
glädje, han triumferade på sätt och vis; men
denna glädje var bitter, dennatriumf smärtsam.
Leonard stred förgäfves, den han sökte und-
fly såg han öfverallt; den tanke han förjagade
återkom oupphörligt, och småningom förvand-
lades han på detta! sätt, oaktadt det ifrigaste
motstånd, från en öm far till en älskare.
Emellertid gick vintern tillända, utan att han
ville tillstå för sig sjelf att hans känslor för
den unga flickan ändrat natur. Det besynner-
liga förhållandet att han kände sig besvärad i
Juliettas närvaro ansåg han vara en följd deraf
ett han icke såsom förr i verlden dagligen var
tillsammans med henne. Den långa frånvaron
hade gjort slut på den förtrolighet, som varit
rådande mellan familjens medlemmar; men sade
han till sig sjelf, vi älska hvarandra alla ännu
lika högt, och det är hufvudsaken.