Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (fört. till Picciola). (Forts. fr. föreg. Af.) Leonard, som fordom med begärlighet omfattade hvarje tillfälle att få träffa sin skyddsling på några minuter, som gjorde långa omvägar, när han skulle åka till något ställe, för att få fara förbi sin bostad och se Julietta i fönstret, Leonard kände nu en viss oro, för att icke säga ängslan, hvargång han begaf sig till det hus, der hans mor och Julietta bodde; och om han någongång på annat sätt använde en ledig stund, om han undvek att besöka sina närmaste, erfor han sedan; en viss glädje, han triumferade på sätt och vis; men denna glädje var bitter, dennatriumf smärtsam. Leonard stred förgäfves, den han sökte undfly såg han öfverallt; den tanke han förjagade återkom oupphörligt, och småningom förvandlades han på detta! sätt, oaktadt det ifrigaste motstånd, från en öm far till en älskare. Emellertid gick vintern tillända, utan att han ville tillstå för sig sjelf att hans känslor för den unga flickan ändrat natur. Det besynnerliga förhållandet att han kände sig besvärad i Juliettas närvaro ansåg han vara en följd deraf ett han icke såsom förr i verlden dagligen var tillsammans med henne. Den långa frånvaron hade gjort slut på den förtrolighet, som varit rådande mellan familjens medlemmar; men sade han till sig sjelf, vi älska hvarandra alla ännu lika högt, och det är hufvudsaken.