Hyrkusken Leonard.
Af X.-B. Saintine (förf. till Pieciola).
(Forts. fr. föreg. MF.)
— Den ene tog af åt höger och den andre
åt venster, fortfor Julietta, och båda nalkade:
mig från olika håll, utan att de likväl tyckte:
se åt mig. Plötsligen vände de samtidigt sing
blickar på mig, utsträckte händerna med för
våning och uppgåfvo förfärliga rop.
— De skurkarne! utbrast Leonard.
— Jag blef mycket rädd, såsom ni väl kunne
förstå; min förskräckelse var så stör att jag
icke egde styrka att röra mig eller ropa på
bjelp: Jag vet icke hvarföre, men jag trodde
att jag skulle bli räddad, om jag biott kunde
komma fram till eken. Jag tog för afgjord
att det stora trädet skulle älska och beskydde
mig, deföre att jag infunnit mig i skogen fö!
att afteckna detsamma: Denna föreställning va!
något besynnerlig, eller huru? Men ni veta,
då man drömmer. :.. Jag gjorde en ytterlig
ansträngning för att springa fram till eken ::.
omöjligt! Mina fötter hade slagit rot i marken,
och jag var således fastnaglad på samma fläck
Jag var förlorad... de skäggiga männen nal:
kades mig oupphörligt, inom några ögonblick
skulle jag vara i deras våld.
Leonard fattade krampaktigt en stol, som
stod bredvid honom och svängde den i luften
med hotande min,
— Nu, må ni tro, återtog den unga flickan,
inträffade ett underverk: eken närmade sig in: