Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (förf. till Pieciola). (Forts. fr. föreg. MF.) — Den ene tog af åt höger och den andre åt venster, fortfor Julietta, och båda nalkade: mig från olika håll, utan att de likväl tyckte: se åt mig. Plötsligen vände de samtidigt sing blickar på mig, utsträckte händerna med för våning och uppgåfvo förfärliga rop. — De skurkarne! utbrast Leonard. — Jag blef mycket rädd, såsom ni väl kunne förstå; min förskräckelse var så stör att jag icke egde styrka att röra mig eller ropa på bjelp: Jag vet icke hvarföre, men jag trodde att jag skulle bli räddad, om jag biott kunde komma fram till eken. Jag tog för afgjord att det stora trädet skulle älska och beskydde mig, deföre att jag infunnit mig i skogen fö! att afteckna detsamma: Denna föreställning va! något besynnerlig, eller huru? Men ni veta, då man drömmer. :.. Jag gjorde en ytterlig ansträngning för att springa fram till eken ::. omöjligt! Mina fötter hade slagit rot i marken, och jag var således fastnaglad på samma fläck Jag var förlorad... de skäggiga männen nal: kades mig oupphörligt, inom några ögonblick skulle jag vara i deras våld. Leonard fattade krampaktigt en stol, som stod bredvid honom och svängde den i luften med hotande min, — Nu, må ni tro, återtog den unga flickan, inträffade ett underverk: eken närmade sig in: