sagat henne till skolan, begaf hon sig till en handelisbokhållare som bodde i förstaden SaintMartin väl en half fransk mil från hennes egen bostad, och hvilkens rum hon städade mot en öfverenskommen betalning af fem francs i månaden. Vid denna tid fortfor ännu lotteriväsendet i Frankrike, men det var redan illa anskrifvet i allmänna opinionen, och man väntade för hvarje år att det skulle blifva i lag förbjudet: En morgon, då mor Toureau gick hemifrån, hörde hon musik af horninstrumenter och varseblef en militärisk trupp utanför en charcuteribod i hörnet af Montmartreoch Cadran-gatorna. I sin förvåning trodde hon straxt att någon olycka var på färde; ty hon fästade sig endast vid uniformerna och plymerna. i — Är det någon som skall arresteras? frågade hon en af grannfruarne som stod ute på gatan och under utrop af ack! och o! vände ögonen mot himlen. — Huru! svarade denna. Fråcsar ni om man arresterar någon! Kära mor Tourcau, nu har ni inte hufvudet på rätta stället. Aldrig har ni väl hört att man uppvaktar er -erson med musik, när man kommer för att :rrestera honom! Ni känner ju den lille stackarn Alexander, som står i herr Benoits bod? — Om jag känner honom! J., jo men; det var af honom jag köpte en stekt kyckling den G November, min sons födelsedag. — Nåväl, då kan jag tala om för er att han vunnit på lotteri... Tänk er, tre tusen francs för tio sous! Det kan man kalla för tur eller huru? — Det ser ut på er, madam Grebichon, som