sagat henne till skolan, begaf hon sig till en
handelisbokhållare som bodde i förstaden Saint-
Martin väl en half fransk mil från hennes
egen bostad, och hvilkens rum hon städade
mot en öfverenskommen betalning af fem francs
i månaden.
Vid denna tid fortfor ännu lotteriväsendet i
Frankrike, men det var redan illa anskrifvet i
allmänna opinionen, och man väntade för
hvarje år att det skulle blifva i lag förbjudet:
En morgon, då mor Toureau gick hemifrån,
hörde hon musik af horninstrumenter och var-
seblef en militärisk trupp utanför en charcute-
ribod i hörnet af Montmartre- och Cadran-gatorna.
I sin förvåning trodde hon straxt att någon
olycka var på färde; ty hon fästade sig endast
vid uniformerna och plymerna. i
— Är det någon som skall arresteras? frå-
gade hon en af grannfruarne som stod ute på
gatan och under utrop af ack! och o! vände
ögonen mot himlen.
— Huru! svarade denna. Fråcsar ni om man
arresterar någon! Kära mor Tourcau, nu har
ni inte hufvudet på rätta stället. Aldrig har
ni väl hört att man uppvaktar er -erson med
musik, när man kommer för att :rrestera ho-
nom! Ni känner ju den lille stackarn Alexan-
der, som står i herr Benoits bod?
— Om jag känner honom! J., jo men; det
var af honom jag köpte en stekt kyckling den
G November, min sons födelsedag.
— Nåväl, då kan jag tala om för er att
han vunnit på lotteri... Tänk er, tre tusen
francs för tio sous! Det kan man kalla för tur
eller huru?
— Det ser ut på er, madam Grebichon, som