åsom föreståndare öfvertaga exekutionsverket, och då han i egenskap af magistratsledamot tillika var kontrollant öfver handhafvandet af göromålen inom detta verk, så kan man lätt föreställa sig att, under vår alltför gode borgmästares chefskap, exekutionsverket skulle komma attlamtöfvervakas. På den tiden hade icke Visby något särskildt drätselverk; men det lyckades några kommunalmän att kort derefter genomdrifva bildandet af en drätselkommission. Man begick dock härvid ettfel, nemligen att i reglementet föreskrifva, att en magistratsledamot skulle vara sjelfskrifven medlem af kommissionen. Härigenom uppstod inom kort det förhållande, att magistratsledamoten blef ordförande, och då denne tillika var exekutionsverkets föreståndare, så skulle ju hända hvad som alltsedan inträffat, att drätselkommissionens alla försök att förmå exekutionsverket fullgöra försummad redovisningsskyldighet, skulle paralyseras af ordföranden — magistratspersonen. Man började ock alltmera få höra talas om, att vederbörande icke redovisade ena årets restantier förrän påföljande årets restlängd redan var under indrifning, och hvarigenom sednare årets influtne medel kunde användas att betäcka bristen vid redovisningen afettföregående års rester. Revisionen af dessa årens stadsräkenskaper bedrefs äfven serdeles lamt och liknöjdt, och en allmän slapphet och lojhet i intresset för stadens angelägenheter inträdde hos kommunens medlemmar, hvilket aldramest visade sig vid de fåtaligt besökta allmänna rådstugorna, då ofta hände att 5 å 6 närvarande personer afgjorde stadens vigtigaste frågor. Från denna tid daterar sig äfven de mest förunderliga saker, såsom: att ett helt års räkenskaper förkommit, att en restlängd försvunnit, för att icke tala om, huruledes efter en då afliden notarie, åtskilliga till rådhusrätten inlemnade handlingar återfunnos uti hans — vedbod. Och hvarom skulle nu allt detta vittna, om icke, att chefskapet är alltför mildt och lenhändt? Ändtligen inträffade den tid, då nya kommunalförfattningen började tillämpas, och den schi-m, som man sett hafva uppstått mellan magistraten och stadsfullmäktige i andra Sverges städer, dröjde icke heller länge att härstädes yppa sig. I stället för att gå hand i hand med fullmäktige för att med gemensam kraft ernå önskvärda rättelser och förbättringar, har magistraten städse bemödat sig om att göra fullmäktiges försök i denna väg resultatlösa. Spänningen har derföre varit ganska stor, och man har städse hört omtalas, hurusom den förstnämnda myndigheten förebrått den sednare att vilja tillvälla sig en obefogad makt öfver stadens angelägenheter. Vare härmed huru som helst, så visar sig dock, ej allenast att magistraten så handhafvit dessa angelägenheter, att allmänt missnöje deröfver är rådande, utan äfven att den icke förmår uppfatta och med tillbörlig drift utföra sådana förslag till tidsenliga reformer, som inom samhället befinnas vara behöflige; ty, alltifrån första dagen af stadsfullmäktiges tillvaro, synes magistraten hafva med ett slags ängsligt misstroende handlagt dylika nyare frågor, hvarom förslag från fullmäktige emanerat. — Men, fastän mycket vore att härom andraga, vill jag återgå till det mera speciella ämnet för detta bref. Med tillämpningen af den nya kommunalförfattningen följde snart äfven ombildningen at stadens drätselverk, och från den nu tillsatta drätselkammaren uteslöts magistratens sjelfskrifna ledamot, hvaremot kammaren besattes med raska och sjelfständiga samhällsmedlemmar, hvilkas första åtgärd blef att söka ordna och bringa till slut den ominösa oreda, hvaruti stadens uppbördsväsende råkat; men åå flerfaldiga skrifvelser till magistraten i ämnet icke ledde till det önskade målet, utan endast tidsutdrägt tycktes åsyftas, begärde drätselkammaren slutligen hos kon:s befallningshatvande, att magistraten måtte vid verkande vite åläggas redovisa kommunalutskylder, enligt aflemnade restlängder, alltifrån och med året 1851 till och med 1863. Magistraten inkom då med ett förslag till uppgörelse i godo af dessa restmedel, hemställande bland annat, att hela det från 1851 till och med 1857 balanserade restbeloppet af något öfver 1,000 rdr måtte afskrifvas, och som stadsfullmäktige i deras utlåtande, för att få ett slut på detta bedröfliga förhålland,, i så måtto medgåfvo, att halfva beloppet skulle efterskänkas; öfriga årens till ersättning anmärkta rester, utgörande omkring 1,500 rdr, fastställdes. Under tiden lärer dock magistraten hafva, för uraktlåtet uppfyllande af kon:s befallningshafvandes till efterrättelse gifna bestämmelser, försutit förelagda viten till ett belopp af, såsom det säges, 750 rdr. Då likväl resultatet uteblef och enahanda förhållande tycktes uppstå beträffande redovisningen af 1864 och 1865 årens rester, så fann sig drätselkammaren slutligen tvungen att helt enkelt lagsöka magistraten; och under dessa omständigheter hitkom justitieombudsmannen hr Fröman, såsom det ville synas, utan föregånget tillkännagifvande. Naturligtvis kunde saken icke för honom uudanhållas, och han lärer, under yttrande af sin högsta förvåning, förehållit magistraten det våråslösa sätt, hvarpå kommunens ekonomiska angelägenheter i detta fail blifvit behandlade, samt lofvat att han skulle med sitt embetes hela kraft och myndighet beifra saken. Troligtvis i följd deraf förrättades i tisdags af landshöfdingen, biträdd af landssekreteraren och landskamreraren, inventering i exekutionsverket, och berättelsevis har man erfarit, att en större brist dervid skall hafva yppats. — Exckutionsverkets nuvarande föreständare har dock endast under en kort tid haft verkets göromål om händer, och lärer någon brist från hans förvaltningstid icke hafva förefunnits; men såväl denne