åsom föreståndare öfvertaga exekutionsverket, och
då han i egenskap af magistratsledamot tillika var
kontrollant öfver handhafvandet af göromålen inom
detta verk, så kan man lätt föreställa sig att, un-
der vår alltför gode borgmästares chefskap, exeku-
tionsverket skulle komma attlamtöfvervakas. På den
tiden hade icke Visby något särskildt drätselverk;
men det lyckades några kommunalmän att kort
derefter genomdrifva bildandet af en drätselkom-
mission. Man begick dock härvid ettfel, nemligen
att i reglementet föreskrifva, att en magistratsleda-
mot skulle vara sjelfskrifven medlem af kommis-
sionen. Härigenom uppstod inom kort det förhål-
lande, att magistratsledamoten blef ordförande,
och då denne tillika var exekutionsverkets före-
ståndare, så skulle ju hända hvad som alltsedan
inträffat, att drätselkommissionens alla försök att
förmå exekutionsverket fullgöra försummad redo-
visningsskyldighet, skulle paralyseras af ordföranden
— magistratspersonen. Man började ock alltmera
få höra talas om, att vederbörande icke redovisade
ena årets restantier förrän påföljande årets rest-
längd redan var under indrifning, och hvarigenom
sednare årets influtne medel kunde användas att
betäcka bristen vid redovisningen afettföregående
års rester. Revisionen af dessa årens stadsräken-
skaper bedrefs äfven serdeles lamt och liknöjdt,
och en allmän slapphet och lojhet i intresset för
stadens angelägenheter inträdde hos kommunens
medlemmar, hvilket aldramest visade sig vid de
fåtaligt besökta allmänna rådstugorna, då ofta
hände att 5 å 6 närvarande personer afgjorde sta-
dens vigtigaste frågor. Från denna tid daterar sig
äfven de mest förunderliga saker, såsom: att ett
helt års räkenskaper förkommit, att en restlängd
försvunnit, för att icke tala om, huruledes efter en
då afliden notarie, åtskilliga till rådhusrätten in-
lemnade handlingar återfunnos uti hans — vedbod.
Och hvarom skulle nu allt detta vittna, om icke,
att chefskapet är alltför mildt och lenhändt?
Ändtligen inträffade den tid, då nya kommunal-
författningen började tillämpas, och den schi-m,
som man sett hafva uppstått mellan magistraten
och stadsfullmäktige i andra Sverges städer, dröjde
icke heller länge att härstädes yppa sig. I stället
för att gå hand i hand med fullmäktige för att
med gemensam kraft ernå önskvärda rättelser och
förbättringar, har magistraten städse bemödat sig
om att göra fullmäktiges försök i denna väg resul-
tatlösa. Spänningen har derföre varit ganska stor,
och man har städse hört omtalas, hurusom den
förstnämnda myndigheten förebrått den sednare
att vilja tillvälla sig en obefogad makt öfver sta-
dens angelägenheter. Vare härmed huru som helst,
så visar sig dock, ej allenast att magistraten så
handhafvit dessa angelägenheter, att allmänt miss-
nöje deröfver är rådande, utan äfven att den icke
förmår uppfatta och med tillbörlig drift utföra så-
dana förslag till tidsenliga reformer, som inom sam-
hället befinnas vara behöflige; ty, alltifrån första
dagen af stadsfullmäktiges tillvaro, synes magistra-
ten hafva med ett slags ängsligt misstroende hand-
lagt dylika nyare frågor, hvarom förslag från full-
mäktige emanerat. — Men, fastän mycket vore att
härom andraga, vill jag återgå till det mera speci-
ella ämnet för detta bref.
Med tillämpningen af den nya kommunalförfatt-
ningen följde snart äfven ombildningen at stadens
drätselverk, och från den nu tillsatta drätselkam-
maren uteslöts magistratens sjelfskrifna ledamot,
hvaremot kammaren besattes med raska och sjelf-
ständiga samhällsmedlemmar, hvilkas första åtgärd
blef att söka ordna och bringa till slut den omi-
nösa oreda, hvaruti stadens uppbördsväsende rå-
kat; men åå flerfaldiga skrifvelser till magistraten
i ämnet icke ledde till det önskade målet, utan
endast tidsutdrägt tycktes åsyftas, begärde drätsel-
kammaren slutligen hos kon:s befallningshatvande,
att magistraten måtte vid verkande vite åläggas
redovisa kommunalutskylder, enligt aflemnade rest-
längder, alltifrån och med året 1851 till och med
1863. Magistraten inkom då med ett förslag till
uppgörelse i godo af dessa restmedel, hemställande
bland annat, att hela det från 1851 till och med
1857 balanserade restbeloppet af något öfver 1,000
rdr måtte afskrifvas, och som stadsfullmäktige i
deras utlåtande, för att få ett slut på detta bedröf-
liga förhålland,, i så måtto medgåfvo, att halfva
beloppet skulle efterskänkas; öfriga årens till er-
sättning anmärkta rester, utgörande omkring 1,500
rdr, fastställdes. Under tiden lärer dock magistra-
ten hafva, för uraktlåtet uppfyllande af kon:s be-
fallningshafvandes till efterrättelse gifna bestäm-
melser, försutit förelagda viten till ett belopp af,
såsom det säges, 750 rdr.
Då likväl resultatet uteblef och enahanda för-
hållande tycktes uppstå beträffande redovisningen
af 1864 och 1865 årens rester, så fann sig drätsel-
kammaren slutligen tvungen att helt enkelt lagsö-
ka magistraten; och under dessa omständigheter
hitkom justitieombudsmannen hr Fröman, såsom
det ville synas, utan föregånget tillkännagifvande.
Naturligtvis kunde saken icke för honom uudan-
hållas, och han lärer, under yttrande af sin högsta
förvåning, förehållit magistraten det våråslösa sätt,
hvarpå kommunens ekonomiska angelägenheter i
detta fail blifvit behandlade, samt lofvat att han
skulle med sitt embetes hela kraft och myndighet
beifra saken. Troligtvis i följd deraf förrättades
i tisdags af landshöfdingen, biträdd af landssekre-
teraren och landskamreraren, inventering i exeku-
tionsverket, och berättelsevis har man erfarit, att
en större brist dervid skall hafva yppats. — Exc-
kutionsverkets nuvarande föreständare har dock
endast under en kort tid haft verkets göromål om
händer, och lärer någon brist från hans förvalt-
ningstid icke hafva förefunnits; men såväl denne