Hyrkusken Leonard.
Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola).
- (Forts. fr. föreg. AE.)
Ej finnande något uttryck för sin förtjusning
vid åsynen af den dyrbara plånboken, gifver
hon till ett anskri och störtar in uti sängkam-
maren, kastar sig i sin mans armar, flyger pi-
gan om halsen, omfamnar den ljushårige gran-
nen, springer derefter ut i matsalen, utan tvif-
vel ämnande Leonard samma bevis på sin för-
tjusning; men han finns ej mer der: försvun-
nen!
— Spring genast efter honom! utropar feber-
patienten, hastigt återställd, och hoppar ur sän-
gen, han har räddat oss, vi äro honom skyldiga
ett bevis på vår gränslösa tacksamhet! Spring
genast efter honom!
Den raska frun rusade verkligen ut för att
återföra flyktingen, men ett ögonblick derefter
återkom hon flämtande och kastade sig ned i
en stol.
— Omöjligt att upphinna honom, sade hon.
Då jag hunnit utför trappan, var han redan,
långt bort på gatan. Det hjelpte ej att jag
skrek och ropade; han försvann i sporrsträck.
— Åh, fru Delporte! utbrast den äkta man-
nen i en förebrående ton; du har väl åtmin-
stone tagit reda på hans nummer?
— Nåd! jag tänkte icke derpå!
Den gången talade hon ej om att skicka
mannen ut på jagt ikring Paris alla gator efter
kabriolettkusken och fru Duri-Delporte öfver: