Hyrkusken Leonard. Af X.-B. Saintine (förf. till Picciola). (Forts. fr. föreg. AE.) Ej finnande något uttryck för sin förtjusning vid åsynen af den dyrbara plånboken, gifver hon till ett anskri och störtar in uti sängkammaren, kastar sig i sin mans armar, flyger pigan om halsen, omfamnar den ljushårige grannen, springer derefter ut i matsalen, utan tvifvel ämnande Leonard samma bevis på sin förtjusning; men han finns ej mer der: försvunnen! — Spring genast efter honom! utropar feberpatienten, hastigt återställd, och hoppar ur sängen, han har räddat oss, vi äro honom skyldiga ett bevis på vår gränslösa tacksamhet! Spring genast efter honom! Den raska frun rusade verkligen ut för att återföra flyktingen, men ett ögonblick derefter återkom hon flämtande och kastade sig ned i en stol. — Omöjligt att upphinna honom, sade hon. Då jag hunnit utför trappan, var han redan, långt bort på gatan. Det hjelpte ej att jag skrek och ropade; han försvann i sporrsträck. — Åh, fru Delporte! utbrast den äkta mannen i en förebrående ton; du har väl åtminstone tagit reda på hans nummer? — Nåd! jag tänkte icke derpå! Den gången talade hon ej om att skicka mannen ut på jagt ikring Paris alla gator efter kabriolettkusken och fru Duri-Delporte öfver: