Industriidkaremötet i Stockholm. Den vigtigaste och intressantaste diskussionen vid detta möte var den öfver första punkten i programmet: Den handlade om huru handtverkaren skall organisera sin verksamhet för att befrämja sitt yrkes utveckling till såväl egen som förbrukarens gagu. Hr A. E, Sochuldheis (kammakare i Stockholm) öppnade diskussionen och förklarade, att frågan var af största vigt ej blott för handtverksföreningarne särskildt, utan äfven ur statsekonomisk synpunkt. Talaren ansåg sig visserligen icke kunna lösa frågan, men han dristade sig likväl taga till ordet för att uttala sin åsigt och uppdrog för det första en skildring af tillståndet för 40 å 45 år sedan, som talaren erinrade sig mycket väl. Han mindes både handtverksmästarens, gesällens och lärlingens ställning och inbördes förhållanden och älven konsumentens behof och anspråk. Industrien hade då att kämpa mot det strängaste skråsystem och den strängaste tull-lagstiftning, hvilka icke åstadkommo något godt. Handtverkerierna hade inga mönster att tillgå och kunde ej följa med sin tid i andra länder. Konsumentens anspråk var likväl mycket modestare än nu, och man nöjde sig att komma till producentens högst tarfliga hvardagsrum för att sjelf efterfråga varan. Nu har konsumenten andra behof och andra anspråk och vill att producenten skall lägga fram sitt arbete på ett för den förra beqvämare sätt. Den svenska producenten har också nu att kämpa mot utlandet, som med sina billigare produkter drager köparen