Inesilla, som af sin fader fördes till Fernandos moster, rönte der det vänligaste och ömmaste emottagande, och Lopez, som blifvit upplyst om att han illa bedömt sina medmenniskor, återvände till sin hydda med den goda föresatsen att aldrig misstänka en medmenniska och alt ofta besöka sin dotter. Eu dag, då han tänkte på Fernandos ädelmod, varseblef hans spanande blick uti en buske en liten knappt fullfjädrad dufunge, hvilken, liksom öfvergifven af hela naturen, lät sin milda klagan höras ifrån det tomma nästet. I samma ögonblick nedsväfvade ifrån Sierra Morenas spetsar en roffågel, en gam, och kretsade ofvanom busken, som uppbar dufboet. Lopez sökte redan ett medel att hjelpa den lilla, då han i detsamma tyckte sig märka att dufungen vid gamens åsyn upphörde att klaga och, flaxande med vingarne, framsträckte sitt vidöppna näbb. Nu såg han roffågeln sakta sväfva ned till sin skyddsliog med ett dyrbart byte, hvilket han kärleksfullt gaf åt det lilla kräket. — O, under! utropade Lopez, huru orättvis och förblindad har jag ej varit! Jag ville cj tro på menniskors välgörenhet och återfinner den nu hos en gam — en roffågel! Ilan trotinade icke att betrakta detta så rörande skådespel och återkom hvarje dag för att änyo njuta deraf; det hade för honom blifvit ett ämne till otaliga reflektioner. Han fröjdades vid att se oskulden växa till under styrkans viage, den svage uuderstödd af den starke. Genom ett mycket naturligt samband flögo hans tankar till Cazorla, hvarest hans ljufva TInesilla lefde lycklig, skyddad af en rik och mägtig