På Ålandshaf,.
Skyggbild, klippt ombord på ångbåten:
(Från norskan.)
Vädret var förträffligt och genom den friska
skärgårdens långsträckta vågor ilade det fru-
stande ångfartyget förbi Helsingfors. Jag stod
på akterdäcket och lät mina blickar — det gör
man ju gerna vid afskedet ifrån ett ställe, der
angenäma minnen bo — irra tillbaka till den
försvinnande stranden, och med hvar bölja som
gungade till dess möte, med hvarje gulnadt
höstens blad, som af lätta vindar fördes ut efter
skeppet, gaf och emottog jag en helsning.
Skärgården blef allt vildare och ödsligare, och
liksom fågeln, som om hösten spänner vingen
till flygt mot södern, så lemnade jag, sedan
jag tagit plats vid hjulhuset och tändt en ci-
garr, mina oroliga tankar fritt lopp.
— Herre Gud, tänkte jag, när nu dessa böl-
jor gunga mig ut i verlden, i den rika herrliga
verlden, som jag ännu icke känner, mot söder,
till allt det sköna som der gömmes; då intages
jag af en besynnerlig åtrå att hoppa öfver bord
— om jag blovt på sådant sätt fortare komme
fram. Lifvet arbetar omkring 0ss på ett ställe
— till en del känna vi måhända detta lif, men
den oändligt större delen deraf kommer aldrig
till vår kunskap: aldrig får jag lägga mitt öra
till mensklighetens bultande pulsåder, aldrig