På Ålandshaf,. Skyggbild, klippt ombord på ångbåten: (Från norskan.) Vädret var förträffligt och genom den friska skärgårdens långsträckta vågor ilade det frustande ångfartyget förbi Helsingfors. Jag stod på akterdäcket och lät mina blickar — det gör man ju gerna vid afskedet ifrån ett ställe, der angenäma minnen bo — irra tillbaka till den försvinnande stranden, och med hvar bölja som gungade till dess möte, med hvarje gulnadt höstens blad, som af lätta vindar fördes ut efter skeppet, gaf och emottog jag en helsning. Skärgården blef allt vildare och ödsligare, och liksom fågeln, som om hösten spänner vingen till flygt mot södern, så lemnade jag, sedan jag tagit plats vid hjulhuset och tändt en cigarr, mina oroliga tankar fritt lopp. — Herre Gud, tänkte jag, när nu dessa böljor gunga mig ut i verlden, i den rika herrliga verlden, som jag ännu icke känner, mot söder, till allt det sköna som der gömmes; då intages jag af en besynnerlig åtrå att hoppa öfver bord — om jag blovt på sådant sätt fortare komme fram. Lifvet arbetar omkring 0ss på ett ställe — till en del känna vi måhända detta lif, men den oändligt större delen deraf kommer aldrig till vår kunskap: aldrig får jag lägga mitt öra till mensklighetens bultande pulsåder, aldrig