divid af sin klass med heix klassen. Allmänheten vet, påstår vidare Fäderneslandet, att Fäderneslandet (ty detta måste antagligen här menas med den fria, ärliga, pres sen), sow med omutlig sanningskärlek blottar samhällets kräftsår, är det största, bästa och säkraste korrektiv för att icke de hemliga frätsåren skola öfvergå till stinkande pestbölder; och citerar Fäderneslandet, till förment stöd för sig en grundsats af den store läkaren Hippokrates. Denna grundsats innehåller, att der ej läkemedlen hjelpa, hjelper knifven, och der ej knifven hjelper, hjelper brännjernet. Må nu allmänheten också veta: att det icke är nog att rifva i såren för att bota dem, och att knif och brännjern af Hippokrates rekommenderas till användande först der lä kemedlen ?cke hjelpa; men att den qvacksalf vare, som för minsta skrubbsår, som hans illvilliga eller okunniga öga vill betrakta som kräftsår, griper till brännjernet, för vettigt folk icke finner något försvar i Hippokrates nämnda sats. Må man vidare ihågkomma att det är den sjuka delen som skall brännas, der bränning behöfves, men att det är en dålig läkare, som, för att bota det sjuka fingret, bränner hela armen. Endast på det sätt blifver Fäderneslandets sats riktig, att den må ropa på skandal, som får skyldra i tidningarne, nemligen så vidt den brännmärkes som förtjenar det och för den handling som förtjenar det, samt bränningen sker för att bota, ej för att förnöja en onyttig och illvillig bränningslusta. Fäderneslandets reflektioner sluta ändtligen med den satsen, att ett osvikligt medel finnes att undgå pressens förföljelse, det nemligen att bete sig på ett i allo hederligt och rättrådigt sätt. Satsen är gammal, men ty värr är medlet icke osvikligt; det borde visserligen vara så, och det skulle äfven vara så, om icke äfven pressen hade sina pestbölder, om icke tidningar sådana som Fäderneslandet funnes till. — Men det hör just till skandalen att döma den hederlige och rättrådige på san ma sätt som den felande. Ett enda exempel ur Fäderneslandet för just den dag, den skriker högt mot vedermälet skandalskrifveri, torde vara nog för att vittna -härom. Ett referat innehållande ett prof på huru rättvisa skipas i Eskilstuna, beledsagas af den Fäderneslandet fullt värdiga insinuationen: Motstycken finnas, på flere ställen. Fäderneslandet har här helt oförsynt smutskastat en och hvar af rikets alla domstolar, och flertalet af den läsande allmänheten kan ju icke veta alt här icke menas städerna X. Y. Z. och den humane ordföranden i X:s rådsturätt är med andra sina embetsbröder hos en stor del af ri kets tidningsläsande allmänbet utsatt för sårande misstankar om väld, brutalitet och ovärdighet i sin tjensteutöfning. Och hvad gagn har en dylik eländig insinuation? meningen var Ju att beifra ett embetsfel, ett maktmissbruk af ordföranden i Eskilstuna rådsturätt, men hans fel förringas ju, åtminstone i hans egna ögon, af notisen att han har flere likar bland sina embetsbröder: ty det är dess värre en alltför vanlig och begärligt tillgripen tröst, att man icke är så dålig, då man ej är sämre än andra. I det nästföregående numret gaf Fäderneslandet prof på sin egna hederskänsla, då det diktade för sina läsare att Dagbladet skulle ha räknat Dagens Nyheter som skandalblad och som hörande till den usla litteraturen, ehuru det i sjeltva verket var Fäderueslandet, som Dagbladet åsyftade och hvilket Fäderneslandet numera äfven erkänner, fastän i förtäckta orda lag. Vidare prof härpå gaf Fäderneslandet deri att det diktade om Dagens Nyheter att den skulle ha förklarat Ole Bull, f. d. teaterdirektören Smitt, m. fl. för döda, hvilket aldrig skett, 0. 8. V. Andra prof af Fäderneslandets skandalskrifveri finnas nästan i hvartenda nummer, de mest skriande i bref till syster Ulla. Dessa prof äro mycket värre än det jemuförelsevis oskyldiga, som härofvan vidrörts. Men naturligtvis ba vi hvarken i föregående uppsats eller i denna kunnat anföra eller ens närmare antyda Fäderneslandets skandaler ur famoiljelifvet, ty vi skulle derigenom gjort oss till Fäderneslandets medbrottslingar. Här gäller domareregeln: känd sak är så god som vitnad. Vi sluta nu denna, längre, än vi till en början ämnade, utvuxna artikel, och skulle allvarligt önska, att Fäderneslandets skandalartiklar, såsom man af tidningens försvarsförsök blir frestad att tro, härrörde från oriktiga begrepp om skandal och således vore att anse mera som svaghets-synd, än uppsåtlig sådan, äfvensom att den nuvarande hufvudredaktören må snart visa att bladet ännu kan blifva omviändt och bättradt. Utrikes-Nyheter. ee