Fäderneslandet har gjort ett försök att försvara sitt skandalskrifveri mot de förkastelsedomar, som Dagbladet och Dagens Nyheter uttalat öfver detsamma. Till en början förklarar Fäderneslandet det vara på tiden att för sig göra klart hvad som verkligen är skandal, då skandalen begagnas såsom käpphäst att rida spärr mot allt som har någonting beslägtadt med en öppen frimodighet och en sjelfständig hållning. Det skulle i sanning vara eget nog att få veta hurudant slägtskapsförhållande med dessa stora och eftersträfvansvärda egenskaper Fäderneslandsredaktionen räknar, — en redaktion, som än i försåtliga vinkar, än med öppen oförsynthet angriper personer till deras goda namn och rykte, angifvande dem blott med A... B... CO... 0. s. Vv, och lemnande åt hvarje af sina mindre grannlagaläsare att passa de angifna nedrigheterna på alla A, B,, C, de känna eller kunna få fatt uti, — cn redaktion, som derefter åt en ofta knappt skrifkunnig ansvarig, en oskyldig, öfverlåter att uppbara: straffet, som dess nidskrifveri i ett och annual — ty värr! allt för få fall, — framkallar. Eit dylikt lömskt anfall har med öppen frimodighet, ett dylikt sätt att låta andra stå för ens fel har med sjelfständig hållning d. V. . att stå som en man för sig sjelf och sina :gua fel, lika mycken slägtskap, som det usla med det upphöjda. Någon vidare utredning af hvad skandalen, detta celastiska begrepp, skulle vara, får man icke i artikeln, men väl i detta nummer som i de flesta andra af Fäderneslandet illustra exempel på skandalskriften. Vi kunna icke föreställa oss att det obestämda uttrycket att askandalen icke låter sig göras, utan gör sig sjelf åsyftar att vara någon definition; ty utom det att denna då skulle vara allt för vidsträckt, är hela denna sats falsk. Lögn förtal, falska beskyllningar, skulle således antingen icke vara skändligheter, icke skandal, eller ock skulle de icke låta sig göras. Det är illa för Fäderneslandet, att det icke lyckats göra denna sats gällande till sitt försvar inför de juryer, som otaliga gånger uttalat sitt skyldig öfver skandaloch nidartiklarne i den värda tidningen. Icke heller blir man mycket visare i afseende på Fäderneslandets begrepp om skandal genom dess resonnemang att skandalen skulle ligga deri att de som i Fäderneslandets spegel återfinna sin egen bild deraf skulle finna sig misshagade. Deri, tro vi, ligger ingen skandal, men väl i konstruktionen af den spegel, som låter hvilken illvillig, som så önskar, skåda bilden af den eller dem, som äro honom förhatlige. Det är denna spegelns förrädiska egenskap, som gör den lika oduglig för dem, som deri borde finna sin egen bild, som farlig för de mindre upplyste af den stora mängden. — Det vore beklagligt, fortfar Fäderneslandet, om den allmänna rättskänslan skulle vara så förvillad att den förblandade de felande med deras beifrare. Så vore det ock i sanning, men det är icke mindre beklagligt, då den en skilda rättskänslan hos desse beifrare är så förvillad att de, sammanblanda de felande med