Men är det icke märkvärdigt hvilka profetir
ska gåfvor poeterna stundom ega! För fyra el-
j ler fem och tjugu år sedan skref skalden Wil-
I helm von Braun en humoristisk dikt, Jonas
i monolog i hvalfiskens buk, hvari han låter
den uppsnappade och inspärrade desertören be-
j skrifva sin bostad alldeles som den befinnes
här, endast något mindre elegant, som man
kan föreställa sig, att hvalfiskmagar varit ut-
styrda i fordna tider; han låter honom till
och med förblanda stället med en krog och
taga sig ett glas derinne, alldeles på samma
sätt som så många af de besökande göra här.
Hvarje ord är som vore det skrifvet efter en
blick 25 år framåt i tiden eller lika många
århundraden bakåt. I samma ögonblick som
man inträder i den här utställda äfventyrliga
salongen, utbrister man ofrivilligt med profeten
i Braun:
Men luktar här ej fisk bland mycket annat?
Ack, jo minsann! Det luktar fisk förbannadt.,
Detta är dock icke det underligaste. En
ännu märkvärdigare framtidsblick visade skal-
den, då han gaf den nyårsgåfva, der han lät
sätta in sin Jonas, samma namn, som hr Malm
gifvit den hvalfisk hvari han sjelf så fullkomligt
uppgått, nemligen Carolina. ) Om någon
härvidlag tviflar på ett profetiskt förutseende,
så kan han också tvifla på hvad som helst, till
och med på legenden om den fordne St. Jonas!
Tyvärr fick jag deuna gång icke tillfälle att
stiga in i hvalfisken. Då jag nalkades odjurets
gap, gick det mig ungefär på samma sätt, som
det gick en namnkunnig landsman, då han
stod vid kanten af Falu grufva. Jag tänkte,
är det rimligt att våga så mycket för att sjelf
se, hvad man lika väl kan föreställa sig efter
andras beskrifuing? Jag frågade mig sjelf om
jag för att tillfredsställa min enskilda nyfiken-
het borde sätta mitt dyrbara lif på spel genom
öm gå rakt i gapet på ett odjur, som har den
ovanan att sluka små-profeter (Jonas hörde som
bekant icke till de stora!); jag tänkte mig
möjligheten, att Carolinas läppar kunde beröfva
mina läsare berättelserna om allt det ännu
oomtalade stora och sköna, som var att se på
exposirionen, jag tänkte på min egen Jonas,
min stackars Jonas Tvermose, som snart itvå år
förargat sig öfver att hans andra del icke kan
komma till verlden, och jag tänkte slutligen
på den snöpliga notisen i vårt författarelexikon:
Född 1822 i Köpenhamn, uppslukad i Stock-
holm 1866 af Malmska hvalen, — kort sagdt,
Jag följde min berömde landsmans exempel och
steg icke ned i svalget. Deremot hade jag
den lyckan att se mannen sjelf, hvilken, som
Trop säger, uppfunnit djuret, och det var
mycket mera värdt än att se hvalfisken, ty den
visas för hvem som helst både ut- och invän-
digt för I rdr 75 öre sv. rmt, då deremot hr
Malm icke kan få ses för pengar. Jag såg
honom verkligen, jag till och med talade vid
honom! Om jag vore en af de vanliga rese-
beskrifvarne, som skryta med sina notabla be-
kantskaper och aftrycxka hvart ord, som de hört
af den ene eller andra berömde mannen, så
skulle jag kunna fylla hela följetongen med
vårt samtal, men det gör jag icke. Dertill är
jag för grannlaga — och för beskedlig.
Samma dag, som jag hade gjort bekantskap
med denne min namnkunnige samtida, öfver-
raskades jag af en annan skandinavisk celebri-
tet, hvars namn lefver på folkets läppar i hela
Danmark, men hvars person hittills varit mig all-
deles obekant, på aftonen, då jag efterspektaklets
slut satt med en klunga bröder och vänner på
Operakällarn, närmade sig en yngre man med
ett visst distingeradt utseende — ungefär som
en resande professor. Han helsade på mig
och frågade på danska, ehuru med något frem-
mande uttal: Ar det icke hr Erik Bögh?
— Jo!
— Ni känner mig väl knappast, ehuru mitt
uamn eljest är temligen bekant — förutsatte han
blygsarat.
Jag kände mig innerligt förlägen öfver min
bristar.de förmåga att komma ihåg personer,
som jag sett endast flyktigt en enda gång,
men nödgades uppriktigt bekänna, att jag icke
hade den äran att igenkänna honom.
— Nej, jag kunde nog tänka det! Mitt namn
är eljest Granberg.
— (Granberg ... Granberg ...? — Jag an-
strängde mitt minne för att erinra mig en
svensk konstnär med detta namn, ty namnet
var ju uppenbarligen svenskt, men det lycka-
des icke.
I detsamma hörde jag från ett par danska
utställare, som. sutto i ett hörn af salen ett
tvåfaldigt utrop i det en tredje låtit framsätta en
ny buteljpunsch; det var det bekanta köpenhamn-
ska: Nej, den går inte, Granberg!, — Genast
framkallade min fantasi bilden af den för ett