Jag känner bäst
— Bry dig inte om mig.
sjelf hvad jag tål.
— Och hvarthän går du?
— Till Brownsville. I afton samlas alla
grannarne der. Vi komma hit sednare på qväl-
len och medföra en säng åt dig.
— Redan i natt?
— Blif inte rädd, när du hör oss komma;
det är vänner, och i morgon skola vi, om Gud
vill, befria trakten från dessa banditer.
— Men hafva de ej flytt långt bort? och
vår stackars, stackars Nelly!
— Låt oss ej tala derom nu, sade Jenkins.
Passa nu på bra, Sip, så skall du i morgon få
följa mig till skogen och söka efter Nelly.
Efter dessa ord styrde han sina steg inåt
skogen, men stannade hastigt, efter några mi-
nuters väg. Månne han glömt något? Han
saknade sin bössa. Skärande tänderna af raseri,
gick han vidare framåt.
Hade skurkarne funnit hans ponny? Nej,
denne hade, Gudilof, undkommit deras rofgiriga
klor. Han fann djuret betande på samma ställe
han lemnat det. Sedan han sadlat det, kasta-
de han sig upp uti sadeln och sprängde bort
genom skogen.
Kolonisterna . hade emellertid infunnit sig uti
Brownsville för att meddela hvarandra sina
upptäckter och för att rådslå hvilka mått och
steg men med anledning deraf borde vidtaga.
Det var redan temligen sent på aftonen, och
Jenkins hade ännu ej visat sig. Ingen af de
närvarande hade funnit något spår efter brotts-
lingarne.