bekymra sig om ) henne, steg han A upp , och gick
in i huset, för att undersöka till hvilken grad
det blifvit ödelagdt.
Sin bössa och knif sökte han förgäfves, men
icke länge. Blott en flyktig blick kastade han
då omkring sig och blef varse en gammal knif
som satt instucken i en spricka uti väggen.
Denna knif tog han med sig, gick ut ur nuset,
letade upp sin hatt, som fallit af hans hufvud
och stannade sedan framför den gamla hästen
som låg utsträckt död på marken.
-— Stackars gamle trotjenare, sade han, i
det han aftog honom betslet. Du var för då-
lig för att de skulle bry sig om att stjäla dig
och af ren elakhet ha de bragt dig om lifvet.
Men, var lugn, du gamle, jag skall nog upp:
göra min räkning med dem; var icke rädd, vi
skola nog bli qvitt, innan tjugufyra timmar för-
lupit, eller — också skall jag då vara så kall
och stel som du nu är, tillade han med sam-
manbitna tänder.
— Du ämnar dig väl icke bort nu igen?
sade hans hustru i bedjande ton, då hon märkte
att han var resklädd. Vill du då att jag åter
skall pinas af fruktan?
— Tror du, jag skulle vilja tillbringa en enda
natt i denna stuga utan bössa? genmälde man-
nen. Nej, du behöfver icke vara rädd, i dag
komma skurkarne ej igen, ty de tro, att de full-
bordat sitt arbete här. Men låt mig sörja för
att du icke heller i morgon behöfver vara
orolig.
— Och du begifver dig bort till fots, fast
din rygg är mörbultad? Tänk om du blir sjuk
i skogen?