Likväl tillbragte han ej tiden med onyttig
klagan. Tvenne såar, fyllda med vatten, som
stodo inuti huset, slog han öfver elden, hvar-
vid han var nära att blifva qväfd af röken;
sprang derefter till bäcken och hemtade mera
vatten, nedref den brinnande väggen och lycka-
des till sist bli herre öfver elden. Då skyndade
han ut till de befriade och jublade högt, när
hans blick mötte husrbondens.
— Sip, sade Jenkins sakta, du är en bra
gosse.
— Stackars, stackars herre, ropade negern
och tårarne strömmade ur hans ögon ned på
de svarta kinderna; ol! så grymma och omensk-
liga dessa hvita män visat sig varal Indianerna
skulle ha haft mera medlidande med den stac-
kars frun.
— Säg icke så, Sip, yttrade Jenkins, som
tycktes hafva en annan åsigt om rödskinnen,
indianerna äro icke alls bättre. Men gif mig
din knif, så att jag kan få mina händer riktigt
fria... Har du något vatten?
— Här, herre, en hel så full.
— Har du släckt elden i huset?
— Allt är nu förbi, herre.
Gubben vände nu hela sin uppmärksamhet
på sin hustru, som han höll i sina armar, me-
dan han tvättade hennes panna och tinningar,
till dess att hon ändtligen slog upp ögonen,
och en ymnig tårflod, som lättade hennes hjertas
börda, framströmmade ur dessa. Det var gläd-
jen öfver att se sin man fri vid sin sida som
framkallade dessa tårar.
Den gamle Jenkins förspillde emellertid icke
tiden med att språka. Så snart hans hustru
återfått sansen och han såg att han icke behöfde
stra