Bref från Norrland. Umeå och Wännäs den I juli. Under det att de preussiska och italienske härskarorna på kontinenten söka att gifva Eu ropa ett i deras ögon formenligare och med tidens fordringar mera öfverensstämmande skick har den starka värmen under jnni månad uppe i våra fjelltrakter alldeles förändrat några socknars, serdeles Wännäs, utseende. Våra glacierer uppe i fjelltrakterna, den eviga snöns drottar, hafva ej kunna motstå den närgångne solgudens brännande strålar. Till stor del förintade genom en veckas 30 å 40 graders värme äro de i upplöst form nu som bäst stadda på vandring till bottenhafvet. Deras färd är emellanåt mera våldsam, deras rörelser raskare och snabbare än preussarnes armåer, oaktadt deras erkända raskhetinu pågående krig, kunna åstadkomma. Besegrade och tillintetgjorda ligga de lofvande sädesfälten inom Wännäs och närgränsande socknar. Under det att jernvägar och telegrafförbindelser blifvit upprifna i Das grosse Vaterland, har floden här sönderskurit landsvägarne och på sina ställen gjort dem ofarbara. Endast inom vår socken uppskattas skadan, som öfversvämningen åstadkommit, till flere tusen rdr. I motsats till Nilen, som efterlemnar gödningsämne å de trakter den öfversvämmar, har denna öfversvämning sugit all must ur jorden. För en likgiltig åskådare, som ej känner den förstörelse öfversvämningen medfört, visar sig en egendomligt vacker utsigt ifrån Wännäs kyrka. Umeåelfven liknar derifrån snarare ett haf än en flod. Flera hundrade lador, likasom på måfå kringströdda på detta stora vatten, väcka besynnerliga tankar hos en förbiresande fremling. Åkrarna äro, der vattnet börjat sjunka undan, alldeles hvitnade. Största delen af jorden på de här låga stränderna är äfven begagnad till åker, emedan der finnes den kbördigast: jordmånen. Efter tre års felslagen skörd måste det kännas bittert för landtbrukaren att äfven fjerde året få sin gröda förstörd och på ett sådant sätt. Endast trenne gånger förr vet man att omtala dylika öfversvämningar, neml. åren 1796, 1809 ch sist år 1363, då floden var 15 tum högre än i år. Längre upp efter Umeåelfven, der stränderna i likhet med vid öfriga större Norrlands floder äro branta och höga, är årsvexten lofvande. Serdeles vacker tyckes höafkastningen blifva. För den, som är van vid Södra Sveriges magra betesmarker, är det en alldeles ny syn att se de utmärkta beten, som finnas i Norrlands skogstrakter. Ladugårdsskötseln skulle kunna drifvas högt i Norrland, men nu få många af dessa ypperliga betesmarker stå obegagnade af brist på tillräcklig boskap. Hvad som san hinnas med blir väl afmejadt, men arbetsstyrkan är alltför ringa. Detta år är boskapsbristen större än annars. Foderbristen under förlidet år kräfde många offer i ladugårdarne och penningbristen, en följd ar flera års missväxt, tillåter ej jordbrukarne att öka sina ladugårdar. Norrlänningen är till sin natur tålmodig i det längsta. Sällan hör man någon klagan. Hoppet om god skörd detta år, å andra trakter, bidrager äfven till att göra deras framtids utsigter ljusare. Måtte detta hopp gå i follbordan!