både den ene och den andra har druckit sådant l och sport dess verkuingar, men icke desto mindre torde det kolsyrade vattnets och kolsyrans egentliga betydelse vara fremmande för mången. Om vi taga i handen ett glas med kolsyradt vatten, hålla det mot dagen och betrakta det, så märka vi en mängd små luftblåsor, som uppstiga från botten af glaset. Lägger man dit ett stycke socker, så tyckas blåsorna utveckla sig ur sockret, en tesked strösocker försätter hela vatteumassan i en så häftig uppbrusning, att vattnet ofta höjer sig öfver randen på glaset och riuner öfver. — Vi vilja lägga detta på minnet, emedan det hjelper oss att förklara det kolsyrade vavtnets verkan i magen och på organismen. De små uppstigande blåsorna utgöra den gas, hvarat det kolsyrade vattnet bar sitt namn, det är kolsyran, hvars cgenskaper äro så egendomliga, att det väl lönar mödan att lära känna dem. Kolsyran är en luftart, som enligt hvad dess namn antyder har sura egeuskaper. Om smaken af kolsyra icke framkallar samma känsla som stark ättika, så har den dock så mycket gemensamt med syrorna, att vi nödvändigt måste räkna den till dessa. Exempelvis kunna vi anföra: blå violsirap färgas röd af ättiksyra — likaså af kolsyra. Svafvelsyra, vanligen kallad vitriololja, förenar sig med kalk till gips; kol-syran åter ingår förening med kalk och bildar. en icke mindre bekant och vigtig stenart, nemligen hvit krita. Om man på ett stycke krita häller litet med vatten förtunnad svafvelsyra, så märker man en liflig uppbrusning, en perlande gas utvecklar sig ur kritan och denna gas är ingenting annat än kolsyra. Den starkare svafvelsyran utjagar ur kritan den svagare, mindre sura kolsyran och intager dess plats för att i förening med kalken bilda gips. Den bortgående kolsyran kan man uppe fånga i små gasmätare och derur tappa den i glas. Ehuru kolsyran är en färglös luftart, kan den dock fyllas på tomma flaskor, ty den är tyngre än den atmospheriska luften och tränger denna ur flaskan på samma sätt som om man häller sirap i ett glas vatten. Den tyngre sirapen blandar sig blott obetydligt med vattnet och intager slutligen hela glaset. Om vi taga ett med kolsyra fylldt glas och hålla en brinnande tändsticka deruti så slocknar den — kolsyran, kan icke brinna och är således icke något vilkor för lifvet. Ett djur, som införes i kolsyra, dör inom kort tid. Kolsyran duger icke att andas in och är i stor mängd till och med ett gift för lungorna. Helt annat blir dock förhållandet om kolsyran kommer i magen. Der verkar den helsosamt och uppfriskande, om den begagnas förnuftigt. På det kolsyran skall kunna föras ned i magen, inpressas den medelst sinnrikt konstruerade maskiner i klart rent vatten. Kolsyran låter nemligen sammanpressa sig, ja den förvandlas under starkt tryck till och med till en vätska, som kan frysa till lätt snö. Om nu kolsyra inpressas i vatten under sådant tryck, så går den väl tillbaka ur vattnet, men likväl blott till en del då trycket upphör, eller om en skroflig kropp, såsom socker, kastas deruti. Dricker man en ringa qvantitet kolsyradt vatten, så träffar det i magen för det mesta ojemna kroppar, hvilka påskynda kolsyrans afgång. Då visar sig samma företeelse, som om man lägger socker i ett glas med kolsyradt vatten. Den frigjorda kolsyran aflägsnas dels genom uppstötning, dels öfvergår den i organismen om ock blott till en ringa del, å andra sican intränger den i tarmkanalen, efter att ha afkylt magens slemhinna, släckt känslan af törst och upplifvat matsmältningsverksamheten. Af dessa skäl är kolsyradt vatten, måttligt vjutet, helsosamt; i öfvermått användt, verkar det deremot skadligt. Vanligen är det s. k. kolsyrade vattnet blandadt med en obetydlig qvantitet kolsyradt natron, och kallas derför ofta sodavatten. Denna lilla qvantitet kolsyradt natron inverkar också på organismen. I förening med en större mängd kolsyra befordrar det i första hand matsmältningen. Något kolsyradt natron verkar äfven på blodet och åstadkommer cn större afsöndring af fibrin och ägghvitämne. Derföre är det rådligast för blodfulla personer att dricka kolsyradt vatten (sodavatten) måttligt och på bestämda tider, emedan det förtunnar blodet. Af samma skäl borde blodfattiga personer dricka helt litet kolsyradt vatten. Ej heller må man dricka det under måltiden eller omedelbart derefter, emedan det skulle störa matsmältningen. Tidigt på morgnarne är det deremot helsosamt, helst utan någon tillsats af socker eller dylikt. Då verkar det upplifvande på nerf I systemet, eggar matsmältningen och lugna! I hjernan.