Bref till landsorten.
Stockholm i juli 1866.
Snälla Hilda!
Som jag vet att du likt alla Evas dö:trar är en
smula nyfiken, så vill jag icke neka mig nöjet att
uppfylla det löfte jag gaf dig vid min afresa, att
skriftligen berätta om ett och annat från hufvud-
staden.
; Att jag publicerar mitt bref kommer sig inga-
lunda derat, att jag vill undandraga kungl. post-
verket 12 öre; utan af det enkla skäl, att flera af
Dagens Nyheters, läsarinnor der nere i Kalmar-
trakten måtte få del deraf, och möjligen derige-
nom sporras att för en v cka eller två lemna sina
busliga bestyr och resa hit upp för att skåda.
Du må tro, att det lifvar upp den i hvardagslifvets
prosa försoffade, att komma hit! — Dessutom är
ju sjöluften så välgörande! — Men det var inte
dit jag ville komma. Resan till Stockholm. och
de intryck det vackra inloppet hit gjorde på mitt
för naturen öppna sinne, vill jag ej heller beskrif-
va, det måste gömmas tills vi träffas; nu är det
endast Stockholm som jag önskade säga några ord
om; men ack! min penna förmår ej rätt tolka allt
hvad jag vill säga! — Som du redan vet, anlände
jag hit midsommarafton, Aldrig, sedan jag varen
helt liten en och i hemmet band midsommarqva-
sten, har jag upplefvat en så angenäm midsom-
marafton! — Hela naturen tycktes fira högtid; ej
en vindflägt rörde trädens kronor. Vattnet låg
som en spegel, blommor och gräs doftade balsa-
miskt efter det på natten fallna regnet. I blom-
mornas kalkar skimrade ännu en och annan dia-
mant emot den glänsande solen; med ett ord, allt
var ganska godt, ljuft och herrligt och stämde
menniskans hjerta till högtid. I det angenämaste
sällskap anträdde jag en färd från den täcka Ström-
partern till den natursköna Djurgården. Vi foro
öfver i en af dessa snälla ånggondoler, som, så
behändigt, föra en hvart man vill komma i Stock-
holms sköna omgifningar. Hasselbacken var den
första plats af Djurgården som vi besågo. Sedan
vi en stund åsett folklifvet på slätten, begåfvo vi
oss till Bellmansro. Oräkneliga promenerande,
såväl till fots som i eleganta equipager, hvim ade
fram och åter, för att njuta af den vackra aftonen.
Man sade mig, att en del af dessa eleganta damer
som åkte i de präktiga vagnarne icke äro hvad
de synas vara; att mången reser ut i hyrda toilet-
ter, liksom hyrda vagnar. — Jo, jo, kära du, det
är inte allt guld som glimmar! Men många men-
niskor fästa sig blott vid ytan, vid skenet.
Sedan vi sett Bellmansro, Rosendal — ack, om
jag vore målare, skulle jag ge dig en fullständg
tafla af Rosendal! — och sedan Framnäs med fle a
ka ställen voro passerade började solex sjunka.
n ännu önskade vi se och njuta mera, och fort-
a 13 å dili dass D12a i all sin poeuska glans