Bref till landsorten. Stockholm i juli 1866. Snälla Hilda! Som jag vet att du likt alla Evas dö:trar är en smula nyfiken, så vill jag icke neka mig nöjet att uppfylla det löfte jag gaf dig vid min afresa, att skriftligen berätta om ett och annat från hufvudstaden. ; Att jag publicerar mitt bref kommer sig ingalunda derat, att jag vill undandraga kungl. postverket 12 öre; utan af det enkla skäl, att flera af Dagens Nyheters, läsarinnor der nere i Kalmartrakten måtte få del deraf, och möjligen derigenom sporras att för en v cka eller två lemna sina busliga bestyr och resa hit upp för att skåda. Du må tro, att det lifvar upp den i hvardagslifvets prosa försoffade, att komma hit! — Dessutom är ju sjöluften så välgörande! — Men det var inte dit jag ville komma. Resan till Stockholm. och de intryck det vackra inloppet hit gjorde på mitt för naturen öppna sinne, vill jag ej heller beskrifva, det måste gömmas tills vi träffas; nu är det endast Stockholm som jag önskade säga några ord om; men ack! min penna förmår ej rätt tolka allt hvad jag vill säga! — Som du redan vet, anlände jag hit midsommarafton, Aldrig, sedan jag varen helt liten en och i hemmet band midsommarqvasten, har jag upplefvat en så angenäm midsommarafton! — Hela naturen tycktes fira högtid; ej en vindflägt rörde trädens kronor. Vattnet låg som en spegel, blommor och gräs doftade balsamiskt efter det på natten fallna regnet. I blommornas kalkar skimrade ännu en och annan diamant emot den glänsande solen; med ett ord, allt var ganska godt, ljuft och herrligt och stämde menniskans hjerta till högtid. I det angenämaste sällskap anträdde jag en färd från den täcka Strömpartern till den natursköna Djurgården. Vi foro öfver i en af dessa snälla ånggondoler, som, så behändigt, föra en hvart man vill komma i Stockholms sköna omgifningar. Hasselbacken var den första plats af Djurgården som vi besågo. Sedan vi en stund åsett folklifvet på slätten, begåfvo vi oss till Bellmansro. Oräkneliga promenerande, såväl till fots som i eleganta equipager, hvim ade fram och åter, för att njuta af den vackra aftonen. Man sade mig, att en del af dessa eleganta damer som åkte i de präktiga vagnarne icke äro hvad de synas vara; att mången reser ut i hyrda toiletter, liksom hyrda vagnar. — Jo, jo, kära du, det är inte allt guld som glimmar! Men många menniskor fästa sig blott vid ytan, vid skenet. Sedan vi sett Bellmansro, Rosendal — ack, om jag vore målare, skulle jag ge dig en fullständg tafla af Rosendal! — och sedan Framnäs med fle a ka ställen voro passerade började solex sjunka. n ännu önskade vi se och njuta mera, och forta 13 å dili dass D12a i all sin poeuska glans