— Ja visst; och vår långa mödosamma ridt har icke varit fruktlös. Jenkins, hvilken gifvit akt på de båda samtalande, förstod icke riktigt hvad de menade med de ord, som de utbytt med hvarandra, hvarföre ban frågade: — Känner ni flickan? -— Så förhåller det sig, min herre, genmälde den som var klädd i öfverrock. Ilon tillhör min broder i Little-Rock, från hvilken hon stals för två år sedan. Först i förliden månad funno vi hennes spår, och det gör mig mycket ondt att med denna obehagliga sak hafva något att beställa. Det är emellertid ett obestridligt faktum, att flickan är stulen egendom, och jag anhåller att ni ville utlemna henne åt mig, som är min broders befullmäktigade ombud. Jenkins uppiyftade handen och svarade lugnt: — Ert påstående stämmer rätt väl öfverens med verkliga förtållandet. Skada blott att flickan icke heter Betty utan Nelly, att hon icke är ifrån Little-Rock, utan från Memphis, och att hon icke kom hit på orten för två utan fyra år sedan. Hon blef då köpt af en bland miua grannar i arkansas, Ni se alltså, mine herrar, att ni tagit miste och att er ridt varit utan resultat, om verkligen så är att ni farit till Texas för en förrymd negerflickas skull. — Min käre värd, sade mannen i öfverrocken med det fullkomligaste lugn, det gör mig ondt att jag måste motsäga er. Men er granne i Arkansas talade icke sanning, när han sade att han fått denna flicka från Tenessee. — Såå? svarade Jenkins helt torrt: Men för att bevisa er att jag är berättigad