— Ja visst; och vår långa mödosamma ridt
har icke varit fruktlös.
Jenkins, hvilken gifvit akt på de båda sam-
talande, förstod icke riktigt hvad de menade
med de ord, som de utbytt med hvarandra, hvar-
före ban frågade:
— Känner ni flickan?
-— Så förhåller det sig, min herre, genmälde
den som var klädd i öfverrock. Ilon tillhör min
broder i Little-Rock, från hvilken hon stals för
två år sedan. Först i förliden månad funno vi
hennes spår, och det gör mig mycket ondt att
med denna obehagliga sak hafva något att be-
ställa. Det är emellertid ett obestridligt fak-
tum, att flickan är stulen egendom, och jag
anhåller att ni ville utlemna henne åt mig, som
är min broders befullmäktigade ombud.
Jenkins uppiyftade handen och svarade lugnt:
— Ert påstående stämmer rätt väl öfverens
med verkliga förtållandet. Skada blott att
flickan icke heter Betty utan Nelly, att hon
icke är ifrån Little-Rock, utan från Memphis,
och att hon icke kom hit på orten för två utan
fyra år sedan. Hon blef då köpt af en bland
miua grannar i arkansas, Ni se alltså, mine
herrar, att ni tagit miste och att er ridt varit
utan resultat, om verkligen så är att ni farit
till Texas för en förrymd negerflickas skull.
— Min käre värd, sade mannen i öfverrocken
med det fullkomligaste lugn, det gör mig ondt
att jag måste motsäga er. Men er granne i
Arkansas talade icke sanning, när han sade att
han fått denna flicka från Tenessee.
— Såå? svarade Jenkins helt torrt:
Men för att bevisa er att jag är berättigad