Från Göteborg till Strömstad.
et är en klar, herrlig junimorgon, och vid
Göteborgs välbekanta långa bro ligger en åu-
gare färdig att algå. En svart rök höjer sig
som en ofantlig plym mot den djupblå himla-
dömen; det är den kufvade jetieslafven ång-
maskinens andedrägt. - Stundom vrider han
likasom pröfvande de väldiga hjulen och suckar
öfver sin oserksamhet. Men nu ljuder klockan,
adtågen lossas, och långsamt glider nutidens
drakskepp ut ur hamnen samt följer den långa
förstadeu, hvilken likt ett utsträckt finger pe-
kar mot vester — verldshandelns stora stråkväg.
Stränderna prunka i sina nya sommardrägter,
och från den vidsträckta vattenspegeln tyckas
otaliga skimrande ögon blicka så vänligt mot
den nu snabbt framilande ångaren. Snart för
ändras dock scenen; vattenbassinen vidgas och
stränderna antaga ett mera väderbitet, lugg
slitet utseende, ty vi nalkas kustens utposter,
hvilka i årtusenden trotsat stormarnes och hafs-
böljornas förenade anfall. Man börjar få en
aning om det obeskrifligt vilda, ödsliga oeb
enformiga seeneri, som naturen med få afbrott
erbjuder längs hela denna kust ända upp mot
Svinesund. - Oiverallt kala, nakna klippo:, al-
rundade eller urbolkade af de rastlösa vågorna
samt omslutna af fradgande bränningar. Ej ett
enda träd, ej eu enda grön fläck kan här upp-
täckas blaud dessa klippveteraner, från hvilkas
gråa, fårade hjessor solsträlarne återkastas. Or
verallt möter blicken samma ödslighet och vu
tystnad, som endast afbrytes af bränningeur
svall mot stenhbällarne; — det är tigern, som
slickar sit tillämnade rof. Ångaren ilar framåt
likasom i en labyrinth, än sammantränges far-
vattnet till en smal ränna mellan branta klipp-
väggar, än vidgas det och liknar då en teater
med granuitkulisser. Och hvilka tragedier hafva
ej här uppförts af stormen, böljorna och den
redlöse seglaren! Eudast höstnattens stjernor
hafva bevittnat dem! Här och der med långa
mellanrum afbrytes dock denna enformiga öus-
lighet af en sammangyttrad massa mennisko-
boningar, — s. k. fisklägeu. Här herrska lif
och rörelse. — Skaror al hvithåriga barn kräia
bland klipporna, båtar komma och gå, ofantliga
fisknät äro upphängda till torkning, och ur dei
allmänhet till det yttre snygga boningarne fram-
skynda innevånarne för att betrakta de annal-
kande fremliugarne. Uttrycket hos de flesta
bland dessa grupper antyder belåtenhet. Mav
ser att dessa hafvets arbetare älska sina kala
skär liksom svalan sitt bo. Men tiden ha
emellertid fortskridit och klockan är nära fm
på eftermiddagen, då tvenne torn på spetsen af
pet