Hvarjehanda Nyheter.
En mördare sent upptäckt.
Eu dag för flera ar sedan voro vaga bars U
1 eu skog Hua den Nilla staden Seaconb a
norra Amerika för att plocka smulvou. D:
hade med sig en hund. Rätt som det va
började hunden ursienigt all kratsa i jorder
och häftigt skalla. Nar berren henno tar
ill stället der han var, sågo de tul siv fas:
bufvudet af en död qvimun, som burdenv bad
krafsat fram, Barnen pawrgo tilbaka vill sv
ten och uuderiattade de första pirsoner sot
de motte om den ohyggliga upptöckten. Fo
begal sig ut och u parside ket kelt och ba:
tet. Berackiongen var blow en eller par tur
jord och sö. Koppen var förskräckligt til
ygad, och Iuvan jorden böfvit päförd hade ma
Hestrott iiket mid uslrest kolk för att hind
less förruttuel-e.
Liket bars till staden. Der fann man strax
all det var en sjökaptens fru, vid vamu Coot
son. Hevues moder och syster igenkände hk
rullkoniligt, icke blow på utsecude och figur
allmänhet, utav äfven på vissa särskijta tckei
Fru Cookson hade haft en ovanlig färg på tä
ev och även et alldeles eget sätt att lagg
det. Hou hade mistat en af sina framtänder
ch en annav hade varit plomberad. Artla dess.
anunetecken 1g:nfunwos hos den döda, och t
avg med att modreu och systern härpå igen
anude henne, utan kläderna voro också hennes
(rannarne erinrade sig aw rågov tid föru
ade det varit en häfiig träta emellan fr
Covukson och hennes man, som nu var bor:
vå resa. - Misstankar vaknade fördenskull at
an tagit litvet af benuve. Polisen på ställe:
elegraterade ull en poliskapten LIL: onard, av
han skulle skaffa reda på och arrestera kapte.
C-okson ombuord på dess förande skonare, di
uggande i Norfolks hamn, under anklagels
ör mord i sivu hustru. Leonard begaf sig gt
nast ut till skonaren, och uar han fick tala vi
säptenen sade ban honom straxt sitt ärevud
Käpteu Cooksou bleknade, stammade, blef tör-
srrad och visade alla de tecken som vanlige:
avses för bevis på broushghet, ehuru de vi-
serligen äfven kuuva bivisa blott häpnad oc!
vskuldens rättmätiga förtrytelse. Hen tanno ei;
sikval uian krävgel i häktningen, dock und:
bedyrande om sin oskuld och förklarande att har
alldeles icke visste hvar hans hustru var, on
bon ej vore hemma.
Ponskapienen förde sin fånge direkt till S:u-
coub. Det blef der upplyst att Cocokson bo
på utkanten af staden med sin bustru och av
de j lefvat väl tillsammans. De hade ofte
g alat, men man hade aldrig mä kt honom väld-
samt bibanudla siv hustru. Eu morgon bad:
srannarne hort eu sardeles hattig trara mellar
Uvurssons. — SeraxXt derefter begaf mannen sig
af till staden Providence, dir hans skonare låg.
och seglade gevast Cerifrån vitl Norfolk. Hu:
run hade man hvarken sett den dagen elle:
len påföljande, men man hade icke tästat sy
dervid, Det var på tredje dagen efter träta
som barnen upptäckte liket.
När fången kom til Scaconb voro staden
invåsare sä uppretade emot honom, att det e
var längt ifrän att de sjeltva skipat rättvisa
ofver houom; men det lyckades au stilla dem
så mycket, att fången fick i häkte afbida rau-
sakuing och dom. Stora juryn sammanträdde
ch behötde ej lång stund för att förklara an-
ledning vara för baudenu att anklyga Cvokson
för mord ä siv hustru. Atskilng bevisning
rörebiagtes, som var egnad att undanrödja
nvarje skymt attvifvel om den anklaga es brows-
isher. Det leddes i bevis att efter trätan med
hustruu hade kapten Caokson varit i Providence:
ch köpt en tuuna oslackt kalk, som hade
bofvit skickad ut till hans skovare. Derefier
nade man icke sett till honom på flera ummar.
Det nästa man derefter kuude utröna om baus
sörebafvanden den dagen var att ban alldeles
avantadt kommit ombord på skonaren och plöts-
hgt gäll till sjös.
Den anklagade medgaf att han grälat med
sin hustru och gått ifrån benue mycket upp-
bragt, men då hade han också baft för autsivi
alt genast segla sir väg. Som hon ämnade
segla till en mycket sydligare hamn, och det
var midi i den heta tiden, bade han köpt osläckt
kalk för att nyttja till förekommande af för-
iuttnelse å tivg ombord. Han kuvde icke det
ri gaste gissa har hans hustru tagit vägen,
och han betvifiade icke eus jelf att liket var
her. nes.
Men trodde naturligtvis icke hans bedyran-
den, att han var oskyllig till mordet, och hans
rällande togs för afgjusdt. Fången sjelf mh-åg
icke att det fanns någon möjlig utväg att be-
visa sin oskuld. Han öfverlemnade sig åt för-
tviflan, och deu dagen då juryn i målet skulle
sammanträda hade boppet redan ö vergifvit bo-
vom. Protokollerna gjordes i orduing, dag för
juryns sammanträde utsattes, en af de advoka-