Hvarjehanda Nyheter. En mördare sent upptäckt. Eu dag för flera ar sedan voro vaga bars U 1 eu skog Hua den Nilla staden Seaconb a norra Amerika för att plocka smulvou. D: hade med sig en hund. Rätt som det va började hunden ursienigt all kratsa i jorder och häftigt skalla. Nar berren henno tar ill stället der han var, sågo de tul siv fas: bufvudet af en död qvimun, som burdenv bad krafsat fram, Barnen pawrgo tilbaka vill sv ten och uuderiattade de första pirsoner sot de motte om den ohyggliga upptöckten. Fo begal sig ut och u parside ket kelt och ba: tet. Berackiongen var blow en eller par tur jord och sö. Koppen var förskräckligt til ygad, och Iuvan jorden böfvit päförd hade ma Hestrott iiket mid uslrest kolk för att hind less förruttuel-e. Liket bars till staden. Der fann man strax all det var en sjökaptens fru, vid vamu Coot son. Hevues moder och syster igenkände hk rullkoniligt, icke blow på utsecude och figur allmänhet, utav äfven på vissa särskijta tckei Fru Cookson hade haft en ovanlig färg på tä ev och även et alldeles eget sätt att lagg det. Hou hade mistat en af sina framtänder ch en annav hade varit plomberad. Artla dess. anunetecken 1g:nfunwos hos den döda, och t avg med att modreu och systern härpå igen anude henne, utan kläderna voro också hennes (rannarne erinrade sig aw rågov tid föru ade det varit en häfiig träta emellan fr Covukson och hennes man, som nu var bor: vå resa. Misstankar vaknade fördenskull at an tagit litvet af benuve. Polisen på ställe: elegraterade ull en poliskapten LIL: onard, av han skulle skaffa reda på och arrestera kapte. C-okson ombuord på dess förande skonare, di uggande i Norfolks hamn, under anklagels ör mord i sivu hustru. Leonard begaf sig gt nast ut till skonaren, och uar han fick tala vi säptenen sade ban honom straxt sitt ärevud Käpteu Cooksou bleknade, stammade, blef törsrrad och visade alla de tecken som vanlige: avses för bevis på broushghet, ehuru de viserligen äfven kuuva bivisa blott häpnad oc! vskuldens rättmätiga förtrytelse. Hen tanno ei; sikval uian krävgel i häktningen, dock und: bedyrande om sin oskuld och förklarande att har alldeles icke visste hvar hans hustru var, on bon ej vore hemma. Ponskapienen förde sin fånge direkt till S:ucoub. Det blef der upplyst att Cocokson bo på utkanten af staden med sin bustru och av de j lefvat väl tillsammans. De hade ofte g alat, men man hade aldrig mä kt honom väldsamt bibanudla siv hustru. Eu morgon bad: srannarne hort eu sardeles hattig trara mellar Uvurssons. — SeraxXt derefter begaf mannen sig af till staden Providence, dir hans skonare låg. och seglade gevast Cerifrån vitl Norfolk. Hu: run hade man hvarken sett den dagen elle: len påföljande, men man hade icke tästat sy dervid, Det var på tredje dagen efter träta som barnen upptäckte liket. När fången kom til Scaconb voro staden invåsare sä uppretade emot honom, att det e var längt ifrän att de sjeltva skipat rättvisa ofver houom; men det lyckades au stilla dem så mycket, att fången fick i häkte afbida rausakuing och dom. Stora juryn sammanträdde ch behötde ej lång stund för att förklara anledning vara för baudenu att anklyga Cvokson för mord ä siv hustru. Atskilng bevisning rörebiagtes, som var egnad att undanrödja nvarje skymt attvifvel om den anklaga es browsisher. Det leddes i bevis att efter trätan med hustruu hade kapten Caokson varit i Providence: ch köpt en tuuna oslackt kalk, som hade bofvit skickad ut till hans skovare. Derefier nade man icke sett till honom på flera ummar. Det nästa man derefter kuude utröna om baus sörebafvanden den dagen var att ban alldeles avantadt kommit ombord på skonaren och plötshgt gäll till sjös. Den anklagade medgaf att han grälat med sin hustru och gått ifrån benue mycket uppbragt, men då hade han också baft för autsivi alt genast segla sir väg. Som hon ämnade segla till en mycket sydligare hamn, och det var midi i den heta tiden, bade han köpt osläckt kalk för att nyttja till förekommande af föriuttnelse å tivg ombord. Han kuvde icke det ri gaste gissa har hans hustru tagit vägen, och han betvifiade icke eus jelf att liket var her. nes. Men trodde naturligtvis icke hans bedyranden, att han var oskyllig till mordet, och hans rällande togs för afgjusdt. Fången sjelf mh-åg icke att det fanns någon möjlig utväg att bevisa sin oskuld. Han öfverlemnade sig åt förtviflan, och deu dagen då juryn i målet skulle sammanträda hade boppet redan ö vergifvit bovom. Protokollerna gjordes i orduing, dag för juryns sammanträde utsattes, en af de advoka