hvarefter mau intog sina platser i vagnarna och tåget satte sig i gåug. Nerikes husarers musikkår, som kommit med täg från Orebro, had: tagit plats i en öppen vagn och bläste upp vio afgången från Katrineholm, likasom vid aukomsten till de öfriga stationerna. -Oaktadt det högst ogynnsamma vädret var det mycket folk vid Katrineholm för att åse festtåget. Vid stationerua Stråugsjö, Simonsturp och Åby likaså, öfverallt högtidsklädda och hurrande. På somliga ställen mellan stationerna såg man äfven äsk.dare; att de icke voro flera berodde utav tvifvel på att jeruvägen går snart sagdt genom obebyggda trakter. Men ifrån Aby station oc! fram ull Norrköping såg man jernvägens inhägnader garnerade med högtidsklädda äskädare, allt tätare ju närmare tåget kom staden. Via Norrköping var en oöfverskådlig menniskomassa ute för att välkomna tåget. Icke nog med att den mycket rymliga platsen framför och omkring stationen var till trangsel fylld, äfven på de närgränsande husens tak bade folk klättrat upp, och ett par pojkar hade af sin nyfikenhet till och med drifvits att intaga en, som det tycktes, mycket vådlig ställning på en smal skorsten. Till gårdagens korta redogörelse och ofvanståeude telegram om högtidligheterna omedelbart efter tågets aukomst a 3, har ref. eudast det tillägg att göra, att musiken som qvarblet i sin vagn, efter laudshöfding Ugglas tal, som slutade med ett utbringadt lefve för konungen, besvaradt af niofaldiga hurrarop, uppstämde. fanfarer oeh derefter folksången, hvari hela folksamlingen instämde. Derefter skiljdes de i festtåget deltagande ledamöterna för att efter en timma till större delen åter mötas i stadshusets festvåning för intagande af gemensam middag. Stadshusets stora salong hade till festen äfven ikladt sig nya, ökade prydnader af blommor och löf. Midt på låvgsidans vägg var aubringad en sköld med riks apnet och Carl XV:s namn, straxt nedanför den såg man 3 andra sköldar med Östergötlands, Södermanlands och Norrköpings vapen. Til venster derom läste man: Katrinecholm-—Norrköping och till höger: Ostra stambauan. Nedantör stod 1866 den 2 Julin. Äfven den mindre salongen var upptagen för middagsgästerna, då den större ej kunde rymma dem alla, och i ett rum gränsande till stora salongen, hade musiken sin plats, hvarifrån den, anförd af dess skicklige direktör, hr Hultqvist, på ett utmärkt sätt utförde många musikstycken uuder middagens lopp. Hade vi svörre utrymme skulle vi till våra läsarinnors förnöjelse meddela en detaljerad beskrifning på den middag, som Norrköpiugs stad gaf sina gäster; uu nödgas vi inskräuka oss till det korta omdömet, att den var ytterst fin och bestod af 12 rätter mat, utom smörgåsbord, serverade efter en matsedel skirifven på svenska språket (hvilket vi till berömmelse nämna, förrissade att maten icke smakade någon mindr bra för det!) Att de rikliga rätterna åtföljdes af lika rikligt med vin, faller af sig sjelft — och at stämningen allt som middagen led blef mer och mer glad och liflig, behöfver väl ej nämnas. Dess glädje förköjdes af talen, framsagda på ett kraftigt och anslående sätt af samtliga talarne och ätföljda af fanfarer. Sedan middagen var slutad skyndade man ut i fria luften, emedan vädret mot aftonen blifvit vackert; musiken spelade i parken och derefter på Carl Johans torg, framför statyn, ända till klockan inemot 11. Stora skaror lyssnade dertill. Norrköpings handelskår bhögtidlighöll dagen med att ha salubodarne stängda och de flesta fabriksarbetare lära äfven fått hålla fridag. Versar, författade af C. F. Ridderstad, utdelades under färden från Norrköping till Katrineholm. Vi nämnde att Norrköpingsbanan går genom nästan obebyggda trakter. Straxt sedan den vikit af från vestra stambanan vid Katrineholm tränger den in i Kålmårdens vildmark, der den enda omvexlingen snart sagdt bestär i afbrotten mellan träsk och bergkullar. En och annan insjö far man antingen öfver eller förbi, men äfven de ha ett utseende af ödslighet liksom en frisk vind aldrig kunnat få dess böljor att svalla gladt eller bimlen i dess gröna vatten fått återspegla sin klarhet. Atven höjderna eller bergen sågo ut att ha i mångtusen år stått bortglömda eller okända af menniskor. Man såg högst få bostäder under första hälften af vägen, sjelfva skogen ser ut att ha uppvuxit i vantrefnad och missvård och derföre kuutit sig i växten och blifvit hvad man kallar marskog. Bortom Simonstorps station antager dock naturen en något blidare karakter, morasen och kärren Öörsviuna, bergen äro bättre klädda och ha ett mer städadt yttre, och mellan dem utbreda små tilistymmelser till dalar sina gröna mattor, björken förmildrar det enformiga intrycket af barrskogens mörkgröna drägt och