ken togo vi afsked. Der sjöngs, der hölls tal,
der dracks, der tackades, der ropades hurra —
och så stego vi ombord.
Hemresan var den könaste färd jag minnes.
Den var så vacker att jag icke nändes förspilla
ett ögonblick på samtal, utan satt tyst och såg
mig om, från det vi gingo ombord tills vi satte
foten i land. Den sjunkna solen illuminerade
de höga stränderna på ett så förtrollande sätt,
att man måste ha pyroteknikens alla glödande
och flammande färger på paletten för att kunna
ätergifva det. Furu- och granstammarne lyste
i det vackraste rosenrödt, de gråa klipporna
bytte om färger i de skönaste violetta skift-
oiugar, de hvita villorna sågo wut som de
varit förgyllda och alla deras fönster stodo i
ägor. Sjön var sprgelklar, och endast kölvatt-
net af de tusende båtarne bröt spegelus blanka
yta och blandade alla aftonhimlens färger deri:
Det gick en skymt af guldäldern genom hela
taflan. Himlen var gyldene, sjön likaså och
bergen guldbeströdda, allt som var ljust fick en
gyldene anstrykning, och alla ansigten, voro
jusa. Nästan på hvarenda backe sågo vi ett
sällskap lägradt så pittoreskt, som om de före-
satt sig att täfla om ett pris för den bästa
Hustration till epistlarnes oöfvertröffiiga, evigt
unga slutsång: Hvila vid denna källa. Oi
verallt hördes sång, skrawt, jubel och glädje-
skott i den tysta qvällen. Hvar gåvg vi seg-
lade förbi någon af de otaliga löfprydda båtarna,
fingo vi ett skaliande hwra! Flickorna svängde
sina näs lukar, karlarne sina hattar, ochipun:ceh-
buteljerna vändes mot himlen med botten upp.
Det var vår skål man drack — hvarför? —
Emedan man kände sig vänligt och broderligt
stämd mot hela verlden och visste att vi ut-
zjorde eu del af denva verld. Det var en full-
komhg guldåldersstämning.
Så seglade vi slutligen förbi det pittoreska
Södern.alm! Det strålade i en belysning, hvars
make jag ännu icke hade sett. Sodermalm
var sig bäst ut, belyst af aftonsolens strålar —
och det gör för öfrigt hela verlden. Först då
solen börjar sjunka ned, får man öga för dess
skönhet.
Vi stego i land vid Gustaf den tredjes staty.
Han står bra der, denne snillets, glädjens och
det lätta humörets kung! Det är blott ett feli
att han skell vända ryggen åt sjön och Djur-
gården, folklifvets och folkglädjens fria fält,
för att blicka upp mot slottet. Hur det hvim-
tade af laudande gondoler och landstigande
stockholmare kring honom, kan en köpenham-
nare lättast tänka sig om han föreställer sig
den menniskosvärm, som en vacker sommar-
söndagsafton strömmar hem från Fredriksberg
och Tivoli, fördelad på båtar, i begrepp att
gå i land. Ånggondolerna träda här i stället
för både jerns-, spår- och kapervognew (ett
slags hyrvagnar) i detta. nordens Venedig!
Och då, när vi kommit i land, hvad sedan?
Då gingo vi till sjöss igen på en annan ång-
båt; vi voro väl bortåt ett dussin danskar i
sällskap, men med den vackraste endrägt funno
vi aftonen och stället så skönt, att vi måste
ha ännu mer af det sköna. Så foro vi öfver
vill Djurgården med det fasta beslut att icke
gå till sängs så länge den vackra aftonen va-
rade, och ack! — denna årstid finns ingen gräns
mellan afton och morgon.
Utse OO ON TE EEE E— EE ————A———AAA—