ken togo vi afsked. Der sjöngs, der hölls tal, der dracks, der tackades, der ropades hurra — och så stego vi ombord. Hemresan var den könaste färd jag minnes. Den var så vacker att jag icke nändes förspilla ett ögonblick på samtal, utan satt tyst och såg mig om, från det vi gingo ombord tills vi satte foten i land. Den sjunkna solen illuminerade de höga stränderna på ett så förtrollande sätt, att man måste ha pyroteknikens alla glödande och flammande färger på paletten för att kunna ätergifva det. Furuoch granstammarne lyste i det vackraste rosenrödt, de gråa klipporna bytte om färger i de skönaste violetta skiftoiugar, de hvita villorna sågo wut som de varit förgyllda och alla deras fönster stodo i ägor. Sjön var sprgelklar, och endast kölvattnet af de tusende båtarne bröt spegelus blanka yta och blandade alla aftonhimlens färger deri: Det gick en skymt af guldäldern genom hela taflan. Himlen var gyldene, sjön likaså och bergen guldbeströdda, allt som var ljust fick en gyldene anstrykning, och alla ansigten, voro jusa. Nästan på hvarenda backe sågo vi ett sällskap lägradt så pittoreskt, som om de föresatt sig att täfla om ett pris för den bästa Hustration till epistlarnes oöfvertröffiiga, evigt unga slutsång: Hvila vid denna källa. Oi verallt hördes sång, skrawt, jubel och glädjeskott i den tysta qvällen. Hvar gåvg vi seglade förbi någon af de otaliga löfprydda båtarna, fingo vi ett skaliande hwra! Flickorna svängde sina näs lukar, karlarne sina hattar, ochipun:cehbuteljerna vändes mot himlen med botten upp. Det var vår skål man drack — hvarför? — Emedan man kände sig vänligt och broderligt stämd mot hela verlden och visste att vi utzjorde eu del af denva verld. Det var en fullkomhg guldåldersstämning. Så seglade vi slutligen förbi det pittoreska Södern.alm! Det strålade i en belysning, hvars make jag ännu icke hade sett. Sodermalm var sig bäst ut, belyst af aftonsolens strålar — och det gör för öfrigt hela verlden. Först då solen börjar sjunka ned, får man öga för dess skönhet. Vi stego i land vid Gustaf den tredjes staty. Han står bra der, denne snillets, glädjens och det lätta humörets kung! Det är blott ett feli att han skell vända ryggen åt sjön och Djurgården, folklifvets och folkglädjens fria fält, för att blicka upp mot slottet. Hur det hvimtade af laudande gondoler och landstigande stockholmare kring honom, kan en köpenhamnare lättast tänka sig om han föreställer sig den menniskosvärm, som en vacker sommarsöndagsafton strömmar hem från Fredriksberg och Tivoli, fördelad på båtar, i begrepp att gå i land. Ånggondolerna träda här i stället för både jerns-, spåroch kapervognew (ett slags hyrvagnar) i detta. nordens Venedig! Och då, när vi kommit i land, hvad sedan? Då gingo vi till sjöss igen på en annan ångbåt; vi voro väl bortåt ett dussin danskar i sällskap, men med den vackraste endrägt funno vi aftonen och stället så skönt, att vi måste ha ännu mer af det sköna. Så foro vi öfver vill Djurgården med det fasta beslut att icke gå till sängs så länge den vackra aftonen varade, och ack! — denna årstid finns ingen gräns mellan afton och morgon. Utse OO ON TE EEE E— EE ————A———AAA—