— vasa, ar Uuct ALICTTUB CI IUR Iota AGE
då?
— Skall det vara biten?
— Hvad för en bit?
— Salta biteu! Här fins inte annat i dag!
— Nå, så ge mig biten.
Det var ett stycke varmt, kokt, salt kött mec
tillhörande potatis och en sup. En tarflig mäl-
tid, men i dag måste hela verlden nöja sig
med samma undfägnad på operakällaren. Det
hör till Stockholms lokala njutningar att om
söndagen ta salta biten på Opris.
Nu bar det af till ångbåten. Så midsom-
marslik staden ser ut i dag; solklar, molnfii
bimmel och solklara, molnfria ansi ten öfvei-
allu! Löfhvalf utanför portarne, och sjelfva den
ärevördiga kyrkan på Ladugårdslandet har fått
en björkkrans omkring kupolen och ett torn af
grönt högst ofvau! Och hvad det ser festligt
ut nere i hamnen! Alla fartyg äro prydda med
björklöf. Däcken äro förvandlade till löfsalar,
masterna ha fått toppar och grenar. Och hvil-
ket krälande af menniskor vid alla änggondo-
lerne! Hela Stockholm och alla dess gäster äro
stadda på utvandring.
Stockholms gondolflotta har något att be-
tyda. Man säger att det skall finvas mellan
60 och 70 ångare, al hvilka den minsta är som
vär El Ole och de större till och med äro för-
sedda med salonger. Vi gå ombord på en at
de största. Inom ett ögonblick är den upp-
fylld af passagerare. Kosan ställes utåt salt-
sjösidan, förbi den vackra klippön Kastellhol-
men, som i dag är prydd med grupper af hög-
tidsklädda Stockholmsbor. Vi segla förbi Fn-
sens park, Djurgårdens Charlottenlund. Der
hvimlar redan af utvandrare. Det är under-
ligt nog att svenskarne tala så mycket som
folklifvet i vårt Tivoli. Der gå vi omkring
och se på hvarandra, på Pjerrot, på sångerskor
som dansa cancau och på öknens söner som
slå kullerbytta, höra på Lumbyes musik och
vår ledsagares anmärkningar om de förbigående.
I lusthuset se vi våra grannuar bålla måltid
kring det hyrda teköket och på dansbanan
svingar Peter Ravn fröken Tokkerup omkring
sig — att dansa finns icke plats! Nej, i Fri
sens park är det ett helt annat folklif. Der
finns endast gröna träd och grönt gräs, men
der behöfs heller icke någon annan muntrations-
apparat, man håller måltider i det gröna, dan-
sar på gräsplauen efter en enda spelmans mu-
sik, leker enkleken 0. s. v. Då och då slåss
man också litet. Det är mindre civiliseradt,
men det är ju också folklif!
Vi glida raskt förbi de skogbevuxna klipp-
stränderna, der de vackra landtställena resa s:g
på topparna eller titta fram från klyftorna. Of-
verallt är en flagga hissad i dag. Der smälla
tre kanonskott mellan bergen. Det är en fa-
milj som väntar gäster med ångbåten och re-
dan på afstånd skickar dem den första vä-
komsthelsningen. Der står en flock vackia
unga damer — 1 dag äro alla damer vackra,
det är deras beaujour, ty de äro glada -— uppe
på en klippa hvifta de med sina hvita näsdu-
kar en helsning till slägtingar och vänner på
ångbåten. Vänninnorna ombord svänga också
sina hvita fanor — betyder ingenting! —
Det är ett verkligt nöje att känna kind och
öra berörda af en så vacker hand.
Nu gå vi genom Skurusund, ett smalt lopp
som bugtar sig mellan klipporna å ömse sidor.
Det är ett fullst ndigt Rhenparti. Jag finner
det nästan vackrare än rhenstränderna, ty här
stå klipporna ännu i sitt naturliga skick, de
ha icke blifvit terrasserade och linierade som
de motbjudande rhenska vinbergen, och så hör
man icke detta ogudaktiga Göttlich! och detta
äckliga Wunderschön! hvar gång man passe-
rar förbi ett klippblock; icke heller stå dessa
eviga mumielika engelsmän med sina kikare
och reshandböcker i vägen här. Jag råder alla
mina landsmän obetingadt, åtminstone i år,
act föredraga Skurusund för Rhen, ja till och
med för Donau, som dock är vida vackrare.
Bom! Bom! Bom! Återigen glädjeskott. Här
är mycket bättre att vara än der borta i Tysk:
land, det kan jag försäkra alla reslystna. Der
skjuter man bara nödskott nu för tiden.
Vi lägga till vid det ena stället efter det
andra. Öfverallt välkomsthelsningar, omfam-
ningar och förtjusning. Bakom mig hör jag
en norsk fosterbroder knota smått öfver sven-
skarnes anlag för öfverdrift. — Lika godt!
Vänlighet är en god sak, och det goda vinner
icke på att vara för knappt tilltaget. Det är allud
ange-nämt att bli mottagen med glada miner och
vänliga ord. Hvem plockar väl sönder den
bukett, som bjudes en till välkomst, för att
undersöka om blommorna ha rot?
Nu ha också vi hunnit vårt mål. Här vän-
tar vår vän med båtar för att föra oss vidare.
Vi fylla hela tre stycken ty vårt antal ärlegio!
Från detta ögonblick äro vi hans gäster, och
han bespisar, bedricker (om ordet tillåtes) och
behandlar oss på ett så älskvärdt sätt, att den
minsta återtjenst vi kunna göra honom, är att
icke sätta bonom i tidningarne.
De vackra dagarne äro alltid de kortaste:
Sjalfvua dan lnga midanmmarcdagen kan svnas