— vasa, ar Uuct ALICTTUB CI IUR Iota AGE då? — Skall det vara biten? — Hvad för en bit? — Salta biteu! Här fins inte annat i dag! — Nå, så ge mig biten. Det var ett stycke varmt, kokt, salt kött mec tillhörande potatis och en sup. En tarflig mältid, men i dag måste hela verlden nöja sig med samma undfägnad på operakällaren. Det hör till Stockholms lokala njutningar att om söndagen ta salta biten på Opris. Nu bar det af till ångbåten. Så midsommarslik staden ser ut i dag; solklar, molnfii bimmel och solklara, molnfria ansi ten öfveiallu! Löfhvalf utanför portarne, och sjelfva den ärevördiga kyrkan på Ladugårdslandet har fått en björkkrans omkring kupolen och ett torn af grönt högst ofvau! Och hvad det ser festligt ut nere i hamnen! Alla fartyg äro prydda med björklöf. Däcken äro förvandlade till löfsalar, masterna ha fått toppar och grenar. Och hvilket krälande af menniskor vid alla änggondolerne! Hela Stockholm och alla dess gäster äro stadda på utvandring. Stockholms gondolflotta har något att betyda. Man säger att det skall finvas mellan 60 och 70 ångare, al hvilka den minsta är som vär El Ole och de större till och med äro försedda med salonger. Vi gå ombord på en at de största. Inom ett ögonblick är den uppfylld af passagerare. Kosan ställes utåt saltsjösidan, förbi den vackra klippön Kastellholmen, som i dag är prydd med grupper af högtidsklädda Stockholmsbor. Vi segla förbi Fnsens park, Djurgårdens Charlottenlund. Der hvimlar redan af utvandrare. Det är underligt nog att svenskarne tala så mycket som folklifvet i vårt Tivoli. Der gå vi omkring och se på hvarandra, på Pjerrot, på sångerskor som dansa cancau och på öknens söner som slå kullerbytta, höra på Lumbyes musik och vår ledsagares anmärkningar om de förbigående. I lusthuset se vi våra grannuar bålla måltid kring det hyrda teköket och på dansbanan svingar Peter Ravn fröken Tokkerup omkring sig — att dansa finns icke plats! Nej, i Fri sens park är det ett helt annat folklif. Der finns endast gröna träd och grönt gräs, men der behöfs heller icke någon annan muntrationsapparat, man håller måltider i det gröna, dansar på gräsplauen efter en enda spelmans musik, leker enkleken 0. s. v. Då och då slåss man också litet. Det är mindre civiliseradt, men det är ju också folklif! Vi glida raskt förbi de skogbevuxna klippstränderna, der de vackra landtställena resa s:g på topparna eller titta fram från klyftorna. Ofverallt är en flagga hissad i dag. Der smälla tre kanonskott mellan bergen. Det är en familj som väntar gäster med ångbåten och redan på afstånd skickar dem den första väkomsthelsningen. Der står en flock vackia unga damer — 1 dag äro alla damer vackra, det är deras beaujour, ty de äro glada -— uppe på en klippa hvifta de med sina hvita näsdukar en helsning till slägtingar och vänner på ångbåten. Vänninnorna ombord svänga också sina hvita fanor — betyder ingenting! — Det är ett verkligt nöje att känna kind och öra berörda af en så vacker hand. Nu gå vi genom Skurusund, ett smalt lopp som bugtar sig mellan klipporna å ömse sidor. Det är ett fullst ndigt Rhenparti. Jag finner det nästan vackrare än rhenstränderna, ty här stå klipporna ännu i sitt naturliga skick, de ha icke blifvit terrasserade och linierade som de motbjudande rhenska vinbergen, och så hör man icke detta ogudaktiga Göttlich! och detta äckliga Wunderschön! hvar gång man passerar förbi ett klippblock; icke heller stå dessa eviga mumielika engelsmän med sina kikare och reshandböcker i vägen här. Jag råder alla mina landsmän obetingadt, åtminstone i år, act föredraga Skurusund för Rhen, ja till och med för Donau, som dock är vida vackrare. Bom! Bom! Bom! Återigen glädjeskott. Här är mycket bättre att vara än der borta i Tysk: land, det kan jag försäkra alla reslystna. Der skjuter man bara nödskott nu för tiden. Vi lägga till vid det ena stället efter det andra. Öfverallt välkomsthelsningar, omfamningar och förtjusning. Bakom mig hör jag en norsk fosterbroder knota smått öfver svenskarnes anlag för öfverdrift. — Lika godt! Vänlighet är en god sak, och det goda vinner icke på att vara för knappt tilltaget. Det är allud ange-nämt att bli mottagen med glada miner och vänliga ord. Hvem plockar väl sönder den bukett, som bjudes en till välkomst, för att undersöka om blommorna ha rot? Nu ha också vi hunnit vårt mål. Här väntar vår vän med båtar för att föra oss vidare. Vi fylla hela tre stycken ty vårt antal ärlegio! Från detta ögonblick äro vi hans gäster, och han bespisar, bedricker (om ordet tillåtes) och behandlar oss på ett så älskvärdt sätt, att den minsta återtjenst vi kunna göra honom, är att icke sätta bonom i tidningarne. De vackra dagarne äro alltid de kortaste: Sjalfvua dan lnga midanmmarcdagen kan svnas