Sorgliga tidstecken. För 8 å 10 år sedan inlemnades å allmänna barnhuset i Stockholm högst 500 barn årligen. Numera inlemnas derstädes hvarje år omkring 800 barn. Många mödrar, och detta är förhållandet med de flesta, kasta här sina barn på en offentlig uppfostringsanstalt, utan att någonsin fråga efter dem mera, ehuru exempeln ej äro sällsynta att en moder, till och med bland dem som i öfrigt vilja vara för verlden såsom mödrar obekante, ej kunnat stilla sitt hjertas längtan efter det för en moder käraste på jorden, hennes barn, utan hemligt eller uppenbart gjort sig underrättad om detsamma och hos hvem det efter uppnådd viss ålder blifvit utsatt att uppfostras. Men deremot lär man icke ha exempel på att någon fader efterfrågat sitt åt denna inrättning öfverlemnade barn, hvilket är ett sorgligt bevis på likgiltigheten å mannens sida mot det som borde ligga honom lika ömt om hjertat som modren, nemligen mot sitt barn, som han sålunda kastat på verlden med förakt, utan att fråga hvarken efter detta eller kanske efter modren, som nödgats att qväfva sina känslor så godt hon förmått, för att möjligen sjelf kunna draga sig fram på egen hand. Detta tilltagande af barnens antal vid denna inrättning är ostridigt ett bevis på det sorgliga tillstånd, hvaruti samhället i detta hänseende befiuner sig. Från alla landsorter oc i de flesta tidningsblad förekomma berättelser om barnamord; ofta af en rätt hemsk och grym beskaffenhet, hvadan det ser ut som dessa brott äro i ett ständigt tilltagande, ehuru man snarare borde vänta att tidens upplysning och i följd deraf förmildrade lagar hellre borde förekomma och förminska desamma. Man ser dock att förhållandet icke är så och att hvarken allmänheten hittills blifvit nog upplyst att ej kasta ett förakt och en djup förnedring öfver den ogifta barnaföderskan, eller lagarna nog milda att ej belasta henne med vanära eller åtminstone med en för hvarje känsligt sinne hemsk forödmjukelse. Böterna till kyrkan äro i den nya strafflagen visserligen borttagne, så att det icke nu som förr kan ligga i kyrkans intresse att ju fler dylika barnaföderskor församlingen har, ju större blifva äfven kyrkans inkomster, men den enskilta skriften och absolutionen efter katolekt mönster qvarstår dock för den ogifta barnaföderskan i all dess ryslighet, så att hon härmed är ställd på samma linie som tjufvar och mördare eller andra samhällets gröfsta brottslingar. Det står väl både henne och dem vi nyss omnämt fritt att låta skrifta sig eller icke, men då är hon utestängd från nattvurdsgång, och det finns väl få qvinnor, som äro nog frikyrkliga i detta häneeende. Dessutom har samhället icke vidtagit något till hennes och hennes barns betryggande för nöd och armod, så framt hon ej kan komma på fattigvården, helst som det hittills legat i seden och tidslynnet hos mannen att så vidt han förmår söka att undandraga sjg sin faderssk yldighet, hvilket är den mest sorgliga sidan af mannens lättsinne. Lägger man nu härtill, att de prostituerade qvinnornas antal tilltager i alla städer och att mången inviges dertill redan från barndomsåren, hyarigenom tusentals unga flickor uppoffras och bortvissna på ett för menniskan ovärdigt sätt, så har man här en af samhällets skuggsidor, som förtjenar statsmännens uppmärksamhet, och om samhället i så fall är sjukt, så borde man tänka på att fiuna något läkemedel häremot, ntan att alltjemt qvacksalfva med odugliga palliativer. Ty lika litet som Hen tilltagande pauperismen, armodet och fattigdomen athjelpes genom fattigvårdsförordningar, fattigskatter, hospitaler och välgörenhetsinrättningar, lika litet lär det anförda kunna häfvas genom tvångslagar, straff, polisåtgärder gjler ä andra sidan genom diakonissinrättningar, sällskaper för fållna qvinnors upprättelse eller andra fllantropiska tillgöranden, hvilka visserligen äro berömvärda, men alldeles otillräckliga att åstadkomma någon allmän förbättring i denna samhällsangelägenhet. Vi anse att alla genomgripande samhällsförböttringar stå i det närmaste sa mband med den religiösa frå