stränden af Donau, tillsammans med de öster
rikiska officerarne. En dag uttryckte jag min
önskan att besöka den trakt på andra sidan
Donau der Kossuth nedgräft ungerska kronan,
när spillrorna af ungerska armeen sökte sin
räddning i Turkiet. Platsen hade blifvit för-
rådd och kronan uppgräfd; men jag ville se
denna egendomliga graf, och öfverste P... lof-
vade att följande dag låta föra mig öfver bron
som skiljde oss från den fiendtliga stranden.
Men då aftonen kom sade jag för mig sjelf
under min promenad:
-— Om jag skulle gå dit genast?
Jag gick förbi vakthuset och trädde fram på
bron; när jag nästan hunnit öfver på andra sidan
hörde jag en gevärssalfva, och på samma gång
susade två eller tre kulor förbi mina öron. Jag
stannade. Flera kroater störtade sig nu öfver
mig, tilltalande mig på ett språk som jag ej
förstod, derefter förde de mig till min vän öfver-
sten. Denne såg på mig, som om han trott
mig vara från mina sinnen.
-— Min herre, sade han, hvad skulle ni göra
på andra sidan bron?
— Jag ville besöka grafven..:
— Nog: . . . utan min tillåtelse? Och skilt-
vakten har ej hindrat er vid början af bron?
— Nu tog sergeanten till ordet och yttrade
på tyska:
— Det var derföre att vi åto middag i vakt-
huset.
— Ah! ni åto middag! utropade öfversten,
och under tiden skulle spioner kunnat gå och
komma . . . Iuru många äro ni?
-— Fyra man och jag sjelf, sade sergeanten.
— Ni skola alla bli fusiljerade!
Öfversten närmade sig fönstret, ropade till
sig vakten och lät arrestera de brottsliga. EE
Följande morgon blefvo de fusiljerade, ehuru
jag nästan släpat mig fram på knä för öfver
sten för att utverka nåd åt de olyckliga, hvil-
kas död jag utan att vilja det förorsakat.
När de fem kroaterna fallit genomborrade at
kulorna, yttrade öfversten, som saknade sina
soldater och helt och hållet glömde våra nästan
vänskapliga förbindelser, vänd till mig:
— Och nu, min herre, måste ni lemna detta
landområde inom två timmar eller ock låter
jag fusiljera er som spion!
— Men öfverste . . . vågade jag invända.
— På min ära försäkrar jag er det, min
herre!
En fjerdedels timma derefter hade jag lem-
nat Orsowa. Fem år senare fann jag öfversten
namn på listan öfver de officerare som stupat
vid Magenta. G.-P.)