ning allllanna Opiulolclh Uldav oh YI AMMVar
terna; blotta namnet är nog för att injaga fruk-
tan och mången förblandar dessa tappra solda-
ter med hottentotter, eskimåer eller patagonier.
Och i sanning, de förtjenade ingenting bättre
under sista århundradet vid tidpunkten för sju-
åriga hriget, men de ha blifvit en smula civili-
serade — ännu ej helt och hållet, men likväl
tillräckligt mycket för att iakttaga österrikiska
armens stränga diseiplin. Med ett ord, det
återstår af den fordna kroaten ej mer än det
dåliga ryktet.
Man förstår i allmänhet med benämningen
kroater och pandurer de femton regementen
som rekryteras ur den österrikiska provins som
benämnes militärgränsen. Det är det långa
och smala landområdet omkring nedra Donau,
hvars befolkning fordom beväpnades för att
skydda landet emot turkarnes infall; landet är
bebodt af kroater, slaver och andra folkslag.
Detta lands organisation är rent militärisk;
de olika rotarne ha det dubbla åliggandet att
hålla vakt öfver sina grannar och öfver de ka-
rantänanstalter som man der inrättat för att
hindra införandet af pest och kolera.
Under orientaliska kriget roade jag mig en
dag med att fara öfver Donau i båt och för
denna korta utflygt till motsatta stranden blef
jag under f:m dagars tid rökad i karantäns-
inrättningen som om jag varit en pestsmittad
eller en läbsk medwurst.
Hvarje innevånare i militärgränsen som hun-
nit sitt tjugonde år är soldat. Staten förser
honom med uniform, vapen och ammunition
samt ett stycke land, som soldatarbetaren od-
lar för regeringens räkning när tjensten ej for-
drar hans närvaro under fanorna. I dag går
han bakom plogen, i morgon marscherar han
i fält.
Soldaten i militärgränsen har ingen sold då
han ej är i aktiv tjenstgöring. Vid första ap-
pell är han färdig att återtaga sin bössa och
han slåss alltid bra.
Militärgränsens organisation är nästan den-
samma som i de militäriska kosack-kolonierna;
liksom kosackerna utgöra kroaterna ett slags
rörligt nationalgarde, alltid färdigt att gå i
elden:
Under Donaukriget, innan jag förenade mig
med Halim-Paschas kår, uppehöll jag mig nå-
gon tid i militärgränsen; jag lefde bland kro-
aterna och andra stammar och lärde känna
dem fullkomligt.
Man får ej vänta för många intellektuella
egenskaper hos dessa naturbarn; de äro full-
komliga soldater som hellre vilja låta hacka
sig i stycken än vika en fot; de flesta af des-
sa äro viga som pantrar , utmärkta i alla
kroppsöfningar. Förträffliga ryttare, äro de i
synnerhet fruktansvärda såsom förtrupper.
Omer-Pascha har varit sergeant vid ett re-
gemente i militärgränsen, innan han emigrera-
de till turkiska Kroatien, der han blef bodbe-
tjent i en specerihandel; en tillfällighet inka-
stade honom senare på den militäriska banan;
det var paschan i Widdin som anade den mi-
litäriska talangen hos den simple bodbetjenten,
hvilken en dag kom och presenterade honom
en befästningsplan.
Invånare i militärgränsen äro så att säga
soldater från födelsen. Från sin spädaste barn-
dom öfva de sig i alla slags fatiguer i force-
rade marscher; nätter tillbragta under bar him-
mel bekomma dessa män af jern ej det rin-
gaste:
Det är en vacker, kraftfull race, och bland
qvinnorna kan man få se typer för den mest
fulländade skönhet.
År 1859 såg jag militärgränsens regementen
under kriget i Italien; jag följde då österrikar-
nes arme. Kroaterna lägo på den af regnet
genomblötta marken utan att blottställa sin
helsa. De marscherade i elden utan att ha
förtärt annan föda än en bit bröd. Alla dessa
män strålade af helsa. De hade stark kropps-
byggnad, muskler af stål, ansigten brynta af
solen och luften. Bland dem befunno sig många
zigenare, hvilkas egentliga hemland just är öster-
rikiska militärgränsen.
Kroaterna må försöka tämja sin natur huru
mycket som helst, så återkommer den dock all-
tid, och de ha mycken möda att motstå sina
instinkter, som drifva dem att mot sin vilja
bemäktiga sig allt som befinner sig i deras väg;
men disciplinen återhåller dem, och man til-
lämnar nå tjufven hela krigslagens stränghet:
Under italienska fälttåget hade två kroater i
en bykyrka stulit några föremål af obetydligt
värde, hvilka de tänkte använda såsom säkra
talismaner mot de fiendtliga kulorna: de blefvo
arresterade, dömda inom en timme af ett krigs-
råd och fusiljerade fem minuter efter domens
afkunnande. Ar 1864 lät general Gablenz i
hertigdömet Slesvig äfven fusiljera en soldat,
som togs på bar gerning då han begick en
stöld.
Man måste använda den största energi för
att hålla tillsammans dessa horder, som äro så
föga skiljda från barbariet. I ryska arm6en är
man likaledes utan medlidande för tjufvar. Om-
bord på fartyget Kamschatka har jag sett dö
under knutpiskan en matros som stulit ett silf-