ligt nyktert, och hafva de hustru och bara att för-
sörja, så vill det sällan hinna till för dem, huru
Hitigt de än arbeta, ty förtjensterna måste ju för-
delas på så mycket, såsom skatter, utgifter, kläder,
lifsuppehälle och vanligtvis dyr hyra och ved, samt
ljus, garn, pligg, tråd, stift, läster, blauksvärta m.
m. och verksaker, hvilka stundom afbrytas 0. 8. Vv.
och det värsta är att somliga kunder äro dåliga
betalare och många kunder narra och bedraga
skomakare ganska ofta.
Emedan insändaren utaf alla handtverkare sär-
skildt tager skomakare till exempel, har jag här-
städes oc gjort detsamma, och sökt bevisa, att
skomakare icke hafva för mycket, utan tvärtom för
litet betaldt för sina stora mödor, ty det kostar
mycket på kroppen att idkeligen a i en sådan
lutande ställning och arbeta hvarie minut, som
detta yrke fordrar, om man skall undvika att svälta.
Helt annat är det om man kan drifva et yrke i stor
skala, som insändaren också säger, meu huru skall
en fattig stackare kunna göra det, som icke har
nägot att börja med? Och hvad skola sådana men-
niskor blifva, ty det är ju redan för många i allt
tviog.
Och de lagstiftande styrande och regerande tyckas
ju arbeta derpå, att upphjelpa dem som förut äro
bergade, så att de skola blifva allt rikare och ri-
kare, men tyckas göra .ngenting för att upphjelpa
den fattige, hvarföre han blir allt fattigare och
fattigare; de handla således bakfram. Såsom
t. ex. i den nya riksdagsordningen eger den val-
rätt, som har 1000 rdr egendomsvärde, och den
som icke har något är utesluten; menniskan har
således intet värde, utan de tingen som äro utom
henne, de tingen som hon eger, äro de som hafva
värde. Detta är ju det mest barnsliga och löjliga
en menniska kan tänka sig, att döma menniskors
mer eller mindre värde efter denna måttstock och
icke efter sinnelaget. Häraf ser man att mensk-
ligheten i många stycken ligger änuu i lindan. De
fattige hafva således inga representanter vid riks-
dagarne som bevaka deras rätt, och de rika, de
söka nog att genom fina uträkningar ordna saker
och ting så, att de endast draga nytta af det, fast
de söka att gifva det sken af, att det är gjordt till
arbetarens bästa, fast det är tvärtom.
Fattiga arbetare af alla slag hafva således ingen
glädje af lifvet; de måste liksom en mager åkar-
häst beständigt sträfva och med fattigdomsbe-
kymmer släpa fram sitt usla lif, och ingen sorg,
ingen nöd, ingen olycka kan jemföras med detta,
hvilket hvar och en som har försökt det kan finna
att detta är en fullkomlig sanning. Arbetare af
alla slag hafva således för litet 6etaldt för sina mö-
dor, så att de nödgas lefva i fattigdom och nöd,
huru mycket de än sträfva; men somliga af våra
löntagare hafva alltför stora löner, de äro allt för
dyra, öfver dem har man fog att klaga att de äro
för dyra, och kan aldrig nog mycket klaga deröft-
ver. När gamla skrån upphäfvas i det ena, så böra
de ju också upphäfvas i ett annat.
Vi hafva ju många kungliga personer att under-
hålla, då man gerna i vårt fattiga land kunde nöja
sig med en tresident och gifva honom blott en
skälig lön. Derjemte hafva vi ju en massa med
högt uppsatta tjenstemän af alla slag, både nödiga
och onödiga, bvilka sistnämndas tjenster gerna
kunde indragas, och hvilka båda hafva allt för stora
löner, både medan de tjena och sedan de tagit af-
sked, så att de kunna lefva i lyx och öfverflöd,
och de hafva ju ändå mera frihet än en annan ar-
betare, så att de kunna gå på nöjen och schweitzerier
och äta och dricka, så att de blifva öfverflödigt
tjocka och feta. Men ändå se de med en förakt-
lig blick ned på kroppsarbetarne och vilja att de
skola krusa för dem, fast det är egentligen de, som
å uppehålla dem och draga födan i munnen på
lem, och de förtära ju det bästa och arbetaren får
vara glad om han kan fi mätta sig med det säm-
sta. Derföre vilja de ocsxså höja priset på matva-
rorna, så att de som hafva råd att köpa det, skola
blott få förtära det, och den fattige arbetaren som
icke kan köpa det nödgas svälta, och ändå måste
han strängt arbeta för att kunna uppehålla sig och
le höga, och blir det krig, så är det just den fat-
ige arbetaren som de vilja lotta utför att försvara
lem. Således är det våra högt uppsatta tjenste-
män som man kan kalla för dyra, men icke den
attige handtverkaren och andra arbetare, ty det
ir just de som få göra allt för våra dyra lönta-
pares beqvämlighet. Ar det icke arbetaren som får
irbeta i jorden och sköta ladugården, föra hit va-
ror öfver hafvet, bygga hus, göra möbler och klä-
der, sopa golf och passa upp, och mycket sådant
mera, allt till de högt uppsattas beqvämlighet, och
den ringa betalning arbetaren derföre erhåller.
hafva de först fått samla ihop för att öfverflödigt
Mäns dessa dyra löntagare. Dessa kan man såle-
tes kalla för dyra, och detta är att beklaga, ty
detta är orätt. Älskare af rättvisa.