Vid ljudet af nans röst spratt Antonia till.
Hon såg sig omkring med fasa och då hon väl
förstod att all möjlighet till räddning var henne
betagen, såvida hon icke grep till bönboken,
föll hon på knä, och sträckande sina händer
mot Rolf, utropade hon med en röst, ofta alf-
bruten af snyftningar:
gä— Rolf, haf medlidande med mig... och
döm mig icke till detta straff, som är tusen
gånger grymmare än döden, det förfärliga straf-
fet att lefvande inneslutas i en graf, utan hopp
att någonsin få återse dagens ljus... Ja, o,ja!
jag är brottslig... jag är en eländig varelse.
... Jag har felat till den grad att ingen men-
niska skulle förlåta mig.... Men visa er vara
mer än en menniska Rolf, och förlåt mig!...
Ja, ni hade rätt i hvad ni sade för en stund
sedan. ... Jag har trampat ert hjerta under
mina fötter, jag har föraktat er kärlek, men
— ni har dock älskat mig... Ni skall ha
medlidande med denna qvinna, hvilkens läppar
så ofta varit tryckta mot era!... Rolf, kom
ihåg huru många ljufva stunder vi tillbragt till-
sammans, kom ihåg din Venus kyssar! ... Af
ven jag. har älskat dig, ja, jag har älskat dig
mycket högt!.. Men — hvad skall jag sä a?
— jag var svag, jag var oförnuftig ... min
uppfostran hade blifvit vanvårdad, jag hade
umgåtts med dåliga menniskor... mitt hjerta
var förderfvadt, min rättskänsla slö... Detta
är icke mitt fel, Rolf... Ett stackars öfvor-
gifvet, förvilladt barn vet ju icke hvad det gör!
Det kan ju icke beräkna följderna afsina hand-
lingar! ... Bör icke hvad jag nu sagt till en
viss grad ursäkta mig, Rolf? ... Hör migl...
Jag inser väl att du älskar en annan qyvinn2,