Äfventyraren,
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. Af)
— Men, herr chevalier, vågade Jakob invän-
da, hennes nåd skall helt säkert tro att det är
tjufvar som bryta sig in...
— Så mycket bättre!
— Ahl! utbrast Jakob förvånad.
— Ja visst, återtog Rolf, Johanna må hata
och afsky mig aldrig så mycket, tycker hon
dock mera om att få se mitt ansigte än en tjufs
eller en mördares...
— Jag tänkte inte på det, genmälde betjen-
ten, och herr chevaliern har nu såsom alltid
rätt ... Jag skall hålla i stegen.
Rolf tog af eig sina mustascher, som visser-
ligen icke gjorde honom oigenkänlig, men dock
i betydlig mån förändrade hans utseende. Sedan
han klifvit upp för stegen, lindade han sin näs-
duk kring ena banden för att icke bli skuren
af glasbitar. Snart kom han underfund med
att lyckan stod honom bi. Han märkte nem-
ligen att en af fönsterrutorna var så illa infat-
tad i sin blyram att den kunde tagas lös, utan
att slås sönder. Rolf kastade rutan ned iträd-
gården, trädde in armen genom öppningen och
upplät sålunda fönstret. Några sekunder sed-
nare var han inne i ett rum, beläget en trappa
upp och till större delen fyldt med gamla möb-
ler och husgerådssaker. Rolf. visste det förut,
men han kunde icke se det; ty ett ogenom-
ängligt mörker herrskade omkriug honom.
ed sin kännedom om rummens läge, letade