— Jag vet det, men såsom jag redan sagt,
Jag hoppas att Gud skall förlåta mig, -
— Skall han äfven förlåta dig att du till-
skyndat mig döden? utropade Rolf, i det ban
fattade en af de pistoler, som han bar innanför
bältet.
Johanna reste sig upp i sängen och stammade
med ett uttryck af djup fasa:
— Rolf... Rolf... i himmelens namn, hvad
är det du säger?
— Jag säger att om du dör, skall också jag
dö! Jag svär vid min kärlek och vid min för-
tviflan, att jag skall skjuta mig för pannan här
på ögonblicket... i din närvaro — såvida icke
du he!igt lofvar mig att fortfarande lefva.
För att gifva stöd åt sina ord, spände Rolf
hanen på pistolen, och rigtade dess mynning
mot sitt hufvud.
— Nåväl, ja! utropade den unga qvinnan,
besegrad dels denom förskräckelsen, dels genom
detta bevis på en outsäglig kärlek. Nåväl, jag
skall blifva din syster... jag skalllefva . .. men
i himmelens namn, döda dig icke!
Rolf lade ifrån sig vapnet och, tagande Jo-
hanna i sin famn, tryckte han henne med en
föga broderlig värma mot sitt bröst.
— Och nu, frågade han, sög mig... säg
mig genast, hvad som dödar dig! Ar det
gilt?
— Nej, genmälde Johanna, i det hon slog
ned sina stora, vackra ögon, :
— Men hvad är det då?
Den unga qvinnan tvekade en sekund, der-
efter sade eller, rättare, stammade hon:
— Det är hunger.
— Hunger! utropade Rolf med häpnad; -