än samtycka till att bli min älskarinna,
— Och ni misstog er iekz, Rolf, eftersom jag
nu, såsom ni ser, vill dö derföre att jag varit
er älskarinna.
— Men du säger ju att du förlåter mig?
— OO! ja, jag förlåter er af allt mitt hjerta!
Gud vet det... Gud ser det!
— När man förlåter, visar man öfverseende,
man straffar icke... Och du vill straffa mig!
- du vill krossa mitt hjerta!
— Jag vill återgifva er åt denna andra qvin-
na, hvilken ni lagligen tillhör. t
— OO! tala icke om denna qvinna! Tala icke
om denna nedriga varelse som lefver endast
för att bringa olycka öfver mig!
— Ni är hennes man, Rolf... Emellan hen-
ne och er står jag, men hvad Gud har förenat,
det skall menniskan icke åtskilja... Derföre
bör jag försvinna och, jag upprepar det ännu
en gång, jag har icke rättighet att lefva...
— Nåväl, eftersom du icke vill vara min
hustru, blif min syster, men tänk icke mera på
att öfvergilva mig...
— Er syster, Rolf... Det är omöjligt.
— Omöjligt, säger du?... Omöjligt! hvar-
före?
— Emedan den, som varit ens älskare, icke
kan blifva ens broder...
— Således dör du fullkomligt frivilligt?
— Ja, frivilligt. :
— Men vet du då icke att Gud förbjuder
de varelser, han skapat, att sjelfva förfoga öfver
sina lif? .: Vet du då icke att sjelfmord är ett
brott?