— O! min högt älskade, hviskade Ro
du skiljs från denua verlden, vill jag följa
dig...
Johanna gjorde en rörelse och öppnade ögo-
nen. I den blick hon fästade på Rolf låg ingen
vrede.
— Min vän, sade hon med så svag röst, att
Rolf med möda kunde urskilja hennes ord, jag
är glad öfver att ni kommit hit... Jag kan
nu åtminstone säga er att jag förlåter er at hela
mitt hjerta... Och tack vare ert åtgörande får
jag hvila i vigd jord, eller huru?
— Mem du får icke dö! utropade Rolf. Jag
vill icke att du skall dö.
Ett mildt och sorgset leende krusade Johan-
nas läppar,
— Jag vill icke lefva, sade hon.
— Hvarföre vill da ieke det?... Du älskar
mig således icke mera?
— Det är just derföre att jag ännu älskar
er, min vän, som jag måste dö.
— Huru! du älskar mig och du vill dö?
— Jag har icke rättighet att älska er, Rolf
.. ty jag är icke er hustru... Jag är en
olycklig vanärad flicka, och ni kan icke åter-
skänka mig min förlorade heder. Min plats är
icke i denna verlden utan hos Gud, som må-
hända skall förlåta mig att jag ofrivilligt felat
i lifvet och frivilligt tillskyndat mig döden.
— Johanna, i den Guds namn, på hvilken
du bygger ditt hopp, tala icke så der!... Du
vet väl att jag är den ende brottslige!... Ja,
jag är en usliog! Jag har begått en nedrig
bandling ... Men då jag bedrog dig, skedde det
derföre att jag älskade dig och att min akt-
ning för dig var oändligt stor, likasom min kär-