han sig ut i den långa gång som skiljde vånin-
gen i två delar. En af de dörrar, som funnos
i denna gång, ledde till den kammare, Magda-
lena af Chambard bebott och innanför hvilken
Johannas rum låg. Rulf följde efter väggen
och bemödade sig att gå fullkomligt ljudlöst.
När han kom in i den aflidna fru Magdalenas
sängkammare, blef han varse en ljusstrimma som
genom dörrspringan inträngde från det bredvid
liggande rummet, Rolfs hjerta slog våldsamt,
och han dröjde en lång stund, innan han öpp-
nade den dörr han hade framför sig. Slutligen
tog han mod till sig, nyckeln vreds om i låset
och dörren vände sig sakta på sina gångjern,
Knappt hade den unge mannen öfverstigit trö-
skeln, förrän ban stannade, slog ihop händerna
och uppgaf ett ångestskri. Han hade icke be-
dragit sig, han hade Johanna framför sig....
Alskarinnan var återfunnen! Men lefde hon?
I det svagt upplysta rummet låg den unga
qvinnan utsträckt på en svart eksäng och tyc-
tes vara insomnad eller död. Innan hon lagt
sig på denna säng, i hvilken hon under sin
barndom och ungdom sofvit så godt och drömt
så många oskuldsfulla drömmar, hade hon iklädt
sig en hvit drägt utan alla prydnader, som hon
brukat begagna vid högtidliga tillfällen den tid
hon vistades hos sin mor. Hennes ansigte var
blekt och täflade med klädningen i hvithet.
Hennes vackert formade armar voro lagda i kors
öfver bröstet, Rolf brast i gråt, föll på knä,
släpade sig fram till bädden och fattade Johan-
nas hand. Denna hand var icke varm, men det
kändes att den änuu ej genomträngts af dödens
kyla. Johanna lefde ännu, men — men hon
var nära att dö, :