Äfventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. Af)
Vi veta redan att Rolf under lånade namn
hade förbyrt boningar i nästan alla delar af
Paris. Uti den våning, som låg vid Croissant-
gatan hafva vi redan infört läsaren den natt;
då Ro!f lät ditföra den afsvimnade don Ray-
mond de Vasconcellos.
Det var hit Rolf nu begaf sig. Sedan han
kommit in i rummen sjönk ham ned i en länd-
stol, betäckte ansigtet med sina händer och
började fundera.
Till hvilket steg hade Johannas förtviflan fört
henne?
Hvarest skulle han söka henne?
Hvilka medel skulle han använda, för att
återfinna benne?
Se der de frågor som korsade hvarandra i
Rolfs hjerna, de problemer med hvilkas lösning
hans själ var sysselsatt. Ju mer hans tanke
fördjupade sig i dessa tviflets och ovisshetens
afgrunder, desto klarare insåg han att han
skulle förirra sig uti en outredlig labyrinth,
och att han, i saknad af hvarje ledtråd, aldrig
skulle återfinna Johanna.
Hon hade ingen vän till hvilken hon kunde
taga sin tillflykt. Ilvar fanns hou då?
Vissa kloster erbjuda olyckan och förtviflan
en undangömd fristad. Men om någonting
under förhandenvarande omständigheter kunde
sägas vara omöjligt för Rolf, så var det att gå
omkring och bulta på klostrens portar. Han