— Kom, min vän, sade han, i det han plöts
ligt steg upp och vände sig till Jakob, kom. .-
vi gå ut... vi gå att söka henne...
— Illvar då, herr ehevalier? frågade betjen-
ten, förskräckt öfver den feberaktiga öfverspän-
ning som tydligen stod att läsa i kans min
och blick.
— (OOfverallt! genmälde Rolf.
Jakob mäste nöja sig med detta temligen
obestämda svar, lanu följde sin husbonde,
Vi vilja icke ilugå i en detaljerad redogö-
relse för alla de oråkneliga, frukvlösa mått och
steg, som under loppet af denna afion och de
två följande dagarue vidwogos af Rolf och hans
trogne betjent. De genomströfvade den stora
staden i alla riktningar och minst tjugu gån-
ger i timmen ställde Rolf frågor till de köp-
män, som stodo på broarne utanför sina buti-
ker, till de stadsbud som han påträffade i gat-
hörnen, till de tiggare som framräckte siva hän-
der med begäran om allmosor, till de taskspe-
lare som här och der samlat hopar af nyfikna
och sysslolösa menniskor. omkring sig. For alla
beskref han huru Johanna såg ut och ville veta
om de sett någon så beskaffad person. Ingen
af dem, till hvilka chevaliern vände sig, skrat-
tade honom midt i ansigtet — ty hans yfviga
mustascher, långa värja och karga min ingåfvo
respekt — men så snart han gått sin väg, sågo
både stadsbud, lindaneare och tiggare efter ho-
nom och mumlade, i det de gjorde en axcl-
ryckning:
— Den der är visst tokig.
På den andra dagen, då Rolfs ångest vuxit
i sådan grad att den förjagat hvarje tanke på
fara, dref den unge mangen sin oförvägenhet