skulle derigenom alltid ha blifvit upptäckt och
förlorat friheten, com var grundvilkoret för att
han skulle kunna änuuv en, gång bli förenad
med: den han sökte. För öfrigt, hvilken rät-
tighet hade han att återfordra Johanna al Cham-
bard? Ilon hade ju blifvit på det nedrigaste
sätt bedragen af honom och så länge hans
hustru lefde, kunde han icke skänka henne
upprättelse. Et yttrande af den unga qvin-
nan, hvilket Jakob ordagrannt upprepat för ho-
nom, ljöd beständigt i hans öron och kom hans
hjerta att våldsamt klappa af oro och rörelse.
— Kanske är det så att jag icke vet allt!
Kanske herr chevaliern är död och nådig frun
också ämnar dö, hade Jakob utropat.
Och Johanna hade svarat:
Vödre han död, skulle jag kunna lefva.
Således tänkte Johanna på att dö, således
var det icke omöjligt att hon redan upphört
att lefva, medan Rolf sökte utgrunda genom
hvilka medel han skulle upptäcka hennes vi-
stelseort! Förgäfves bemödade sig den unge
mannen att slå denna rysliga tanke ifrån sig —
den återkom oupphörligt och slutade med att
göra honom förvirrad.
— Om denna overksamhet fortfar en timma
till, sade Rolf till sig sjelf, blir jag tokig, det
känner jag på mig!
Och för avt undvika denna nya olycka, hvaraf
han ansåg sig hotas, beslöt han genast sätta
sig i verksamhet. Men som han icke hade den
minsta ledtråd att följa, måste hau öfverlemna
allt åt slumpen. Ingen menniska — härom
torde de flesta läsare vara med oss ense — kan
befinna sig uti en mera förtviflad belägenhet än
vår hjelte vid detta tillfälle.