) Häri synas hrr stadsfullmäktige i flere af våra
svenska städer kunna spegla sig.
Några betraktelser öfver mode-
dockor och moder.
(Evas älskvärda döttrar vördsamt tillegnade.)
eDet sköna tillhör de sköna — säger Shaker
speare. — Qwvinnorna ha en medfödd smak för
allt som är vackert, elegant, lysande och dyr
bart, — det är denna sak vi ha att tacka tör
industriens och konsternas stora framsteg.
Men oberäknadt qvinnornas medfödda smak
för juveler, dyrbara tyger och alla slags pryd-
nader, fästa de vissa ideer vid åtskilliga
drägter, hvilka på ett märkvärdigt sätt af denna
smak göra en verklig passion.
Qvinnorna mottaga ännu i de flesta fall allt
af männen, männen gifva åt qvinnorna derför
att de älska dem, och de älska dem derföre att
de finna dem intagande.
En smyckad qvinna är således icke blott en
qvinna som vet sin skönhet ökad genom denna
lyx; hon är huronen som bär hårflätor fästade
vid sin gördel, vittnande om antalet af sina se-
grar; hon är militären, paradklädd med epålet-
ter och stjerna.
Man inför en shawl, ett tyg, en diamant,
hvars verkliga skönhet gifver deråt ett högt
värde. Hvem skall denna shawl komma att.
tillhöra? hvem detta tyg? hvem denna diamant?
Frågan är lätt att besvara, då klädningar, shawlar
och diamanter äro nästan de enda belöningar
samhället tillåter en qvinna att emottaga, eme-
dan detta är nära nog den enda hon kan hop-
pas, emedan detta är det enda pris, den enda
lycka, den enda utmärkelse som man med rig-
tig förkärlek framhållit för henne allt från hen-
nes barndom, när man sade: cOm du är snäll,
skall du få taga på dig din nya klädning.
Toiletten är det som mest sysselsätter de
flesta qvinnor och utgör en stor dels enda sys-
selsättning; följden af nästan alla tilldragelser
i en qvinnas lif blir en ny klädning, såvida till
och med en ny klädning icke är orsaken till
en tilldragelse. Klädningarne utmärka qvin-
nans tidräkning! t. ex. när hände det eller
det? — Jo, låt mig se, jo, det var nyss efter
sedan jag fått min gredelina sammetsklädning,
eller straxt innan jag köpte min blommiga si-
denklädning. För mera bestämda data kan ni
få höra: sförsta gången Nan såg mig, bar jag
blå klädning.
Ifall man nu ej precis gifter sig för att få
bära bruddrägten, så kan ni vara öfvertygad om
att tanken derpå ej så litet ingår i tanken på
giftermål. Mången äkta man hade aldrig fån
ja, om icke, ja, hvad vet jag? — men man
kan ju icke få bära slöjan och myrtenkransev,
som klär så väl, utan avi gifta sig, och för au
gifta sig fordras en man. Man tar honom dur-
före med som ett oundvikligt bihang. Mången
skulle föredraga att stå brud utan man, men det
brukas icke.
Man anförtror sin lycka, hela sitt återstående
lif åt en nästan okärd meuniska; man inträder
i nya pligter, vida allvarsammare än de man
hittills haft; man skall lemna det hus, der man
är född, och sina föraldrar, der man vuxit upp.
Nå väl! allt detta försvinner eller träder åtmin-
stone betydligt i bakgrunden för bestyret med
förberedelserna till bruddrägten.
Man förlorar en nära slägtiug; sorgen är
djup men den lindras snart genom omsorgerna
för sorgdrägten, och man frågar knappt en tim-
ma derefter, med tårar i ögonen: månne det
brukas volanger på sorgklädningar; huru bety-
gar man i år sin sorg; man mäste fara till ma-
nufakturisten, modisten, sömmerskan m. fl. Se-
dan detta iändtligen är gjordt, återstår iugen
annan sorg, än om hatten möjligen skulle
bli något mindre eller större än modet föreskrif-
ver, eller klädningen icke skall komma att sitta
väl. Men det har ingen fara, sådant inträffar
icke numera.
Ni gör en visit hos er vän:
— Ack, ni har förlorat er kusin, det var
en förskräcklig händelse. — Det var en för-
tjusande hatt — — hon var så ung... har
fru V. gjort den?
— Ja, sedan tre år gör hon mina battar.
— Den klär er förträffligt. Jag deltar myc-
ket i er djupa sorg.
— Ack, jag älskade henne som en syster,
det kommer att bli mycket tomt efter henne.
— Hvad tycker ni om det här tyget?
— Det är beundransvärdt; hvar har ni fått
det?
— Hos Herr N:.. hon efterlemnar två små
barn.
Ni tar afsked och er vän afundas er, hon
skulle gerna förlora någon slägting för att få
ha nöjet bära en sådan hatt och eu sådan kläd-
ning, och hon säger till sig sjelf:
— Så snart jag får sorg, skall jag gå till
Herr N.
Hon Ietar i sitt minne genom hela sin slägt
efter hvem som kan vara nog gammal eller
atnalliae föns aft Ito. ll annA—