af fattiga, men intelligenta föräldrar i en omvex-
lande nordisk natur afsides från verlden, ty
den stora konsten att bygga vägar var då i
sin linda, och stora landsvägen som gick förbi,
var icke mycket befaren. Att resa från Skåne
till Småland var på den tiden ett vägstycke.
Här lärde unga Carl att tyda de första bok-
stäfverna af naturens stora skrift och derföre
träder vandraru med vördnad öfver husets trö-
skel, tacksam mot försynen som så ofta läter
Guds rike utvecklas ur et senapskorn.
Om Linne i sin barndom förmått skåda in i
framtiden och fått se hvad som tilldrog sig på
vyssnämnde höjd sistlidue tisdag, skulle han
hafva utropat: Ierrans vägar äro underbara.
Hvad var det, som dä tedde sig för van-
drarns blick?
Jo, der uppe bredvid den nyuppresta minnes-
stoden, en vacker grauitpyrumid försedd med
en inskrift och Linucs bröstbild af brons, uu
omgifven af en krans af hans egeu blomma,
stod en tribun, smyckad med Floras alster, och
i den en man, som vältaligt skildrade Linnes
karakter och skiftesrika lefnad, hans kärlek till
vetenskapen, hans flit och hans snille, samt
hvad han varit för fosterlandet och mensklig-
heten; der framträda allvarsamma och lärda män
säsom ombud för de akademier, der han lärt
och der han lärde och bringa hans minne en
hyllning under det landets lärdaste samfund skrift-
ligen gjort detsamma; nordiska melodier spelas
och en väldig kör af friska röster vän Fyris
strand och Lundagård utför fosterländska sånger.
Några steg derifrån står den frustande ånghä.
sten med sin långa rad af vagnar; der spänner
sig också den länga tråden genom hvilken men-
niskotankarne korsa bvarandra, och på något al-
stånd står en person som vill måla utan både
färg och pensel, och bilden blir . utmärkt; ty
himmelens sol består färgerna. Augmaskinen,
telegrafen och fotografien, dessa trenne vetenska-
pens triumfer, bidraga till vetenskapsmannens
minnesfest.
Så invigdes vården under en högtidsstund i
Smålands skogar? Jag slutar med en sång,
som utdelades vid tillfället:
Från flydda dagar uti mitt sinne
Der ristad står
En gammal sägen, som ur mitt minne
Ej snart förgår.
I hemmets bygder jag hörde den —
På folkets tunga den lefver än.
Vid Taxås klint, der som Möckeln leker
Mot stenig häll,
Der vinden blommornas kinder smeker
I sommarqväll,
Sågs blomsterkungen gå allen,
Han var då ännu en liten en.
Till skogen hade han smugit sakta
Från fadrens gård.
Guds englar oskulden bättre vakta
An hemmets vård:
Ty tredje dagen han lekte än
Med blommor glad, när han fanns igen,
Ilan tvenne nätter på blomstren hvilat,
Hans tak var skyn. —
Hvem vet, hvad ljufliga drömmar ilat
Förbi han syn?
Kanhända drömde han redan då
Om furstedömet bland blommor små.
Den verld, som så i din barndomsdagar
Du älskat ren,
Dess underbara, dess djupa lagar
Du tydde sen
Med denna himmelska siarblick,
Som utaf kärlek sin klarhet fick.
Ditt land är fattigt, och sjelfWu egde
Ej gods, ej guld;
Det bjöds från fjerran, men mera vägde
: Din kärlek huld
Till Fosterjorden, som, Modren lik,
Af sonens ära blef — mer än rik.
Ej modershjertat en kärlek glömmer
Så ren, så varm,
Men Svea trofast ditt minne gömmer
Vid modersbarm,
Så länge ännu i skogens famn
Linnea hviskar ditt ädla namn.
Il, Wendel.