— Nådig herre, stammade chevaliern, i det han
allande utsträckte sina båda händer mot re-
sexten, låt mig nu på ögonblicket undergå det
jag förtjenat! .. . Må Bastiljens portar genast
a sig för mig, jag ber er derom på mina
; men förskona mig från att i er
sas af denna eländiga varelse!.. Befall mig
Jeinaa ev min värja eller tillsäg mig att bryta
a? densamma; ty jag känner... jag känner på
mig att jag eljest kommer att döda denva
tvinnal
-— Det vore alltför sent, min herre, svarade
Philip med ironi, er fru hade icke desto min-
Aro lefvat, då ert seduare bröllop firades ...-
och ni skulle således i alla fall blifva hängd. :.
Rolf var icke längre herre öfver sig sjelf;
han glömde hvar han befaun sig, och de an
zelser, hvaraf han blifvit öfverhopad. Han
;mde hertigens, han glömde Venus närvaro
-— med ett ord hans tankar blefvo alldeles för-
wirrade och hans förstånd förmörkadt. Hans
ben förmådde icke uppbära tyngden af hans
kropp, han vacklade och föll nästan utan med-
vetande i en ländstol, som händelsevis stod
bakom honom. Denna vanmakt var för öfrigt
al kort varaktighet. När Rolf återvann sansen,
hade hertigen af Orleans och Antonia Verdi
lemnat kabinettet. I stället varseblef herr
Tremblaye den svarklädde polistjenstemannen,
som fört honom till Palais-Royal. Denne stod
nägra steg ifrån honom och smålog lika vän-
ligt och välvilligt som han gjort under vägen.
-— Nåväl, min herre, frågade ban Rolf, huru
befinner ni er nu?
Caevaliern svarade icke straxt; han gjorde