föredrar döden. — Den är mitt Nopp, säger
han, och jag skall med detsamma få hämna
mig på en kristen, och denue kristne skall bli
du! — Jag trotsar din hämd, säger kardina-
len. — Hvem vet? menar juden, och påmin-
ner eminensen om Roms intagande af konung
Ladislaus af Neapel och de grymheter som der-
vid föröfvades, huru kardinalens hustru hade
blifvit innebränd och hans dotter med henne.
Kardinalen ber honom ej upprifva dessa för-
färliga hågkomster, men juden fortfar med sin
berättelse, hvaraf framgår att kardinalens lilla
dotter blifvit räddad af en at dessa judar, dem
hans stränghet baunlyst från Rom, men hvilka
voro de första att trotsa lågorna för att berga
de kristnas egendom... Och hvem är han, svara!
utropar kardinalen med ävgest. — Du skall ej
erfara det, bånskrattar den hatfulle israeliten.
Kardinalen ber honom med knäfall. — Nej,
säger han i triumferande ton; jag stannar döf
för din smärta, jag har trotsat bålet, jag trot-
sar dina tårar. Din dotter lefver, jag känner
hennes öde och jag ensam kan säga dig det;
men min hemlighet skall följa mig i grafven.
Kardinalen inträder i kyrkomötet med döden i
hjertat.
Sig sjelf lemnad känner dock Eleazar ett
ögonblicks tvekan om han för sin hämd bör
uppoffra sin dotter. En röst säger honom:
Rädda mig från den död som väntar mig;
jag är så ung, och jag älskar lifvet! Min far,
spara ert baru! Och med ett enda ord kan
han afvärja domen, kan han undanrycka bödeln
sitt offer! Han afsvär för alltid sin hämd; nej,
Rachel, du skall icke dö!
Men i detta ögonblick ropar folket utanför:
Till bålet med judarne! Må de förgås! De ha
förskyllat dödev genom sina missgerningar.
Då vaknar hatet med förnvad styrka hos den
fanatiske bekännaren af den hämnande Guden.
I fordren min död, kristne, säger han, och jag,
jag böll på att skänka er mitt euda goda, min
skatt!... Nej, Israel är stolt öfver henne; Is-
rael återfordrar henne: det är åt Jacobs Gud
jag lofvat hennes själ! Hon tillhör oss, hon
är vårt barn, och jag gick, darrande för hen-
ue, att förlänga hennes dar med ett ögonblick
för att beröfva henne det eviga lifvets arfvedel
och himlen som väntar henne! Nej, nej, Gud
upplyser mig. Kom, älskade dotter, kom att
dö vid en faders sida, och förlåt honom att
han skänker dig martyrens krona!
Femte akten föregår i ett stort svart tält,
dit de dömda föras för att afhöra sin dom och
utanför hvilket förberedelser vidtagas för dess
verkställande. Rachel yttrar någon fruktan,
Eleazar uppmuntrar henne att vara vid godt
mod. Guvernören afkunnar kyrkomötets beslut:
I ären lifdömda, lyder det. -— Alla tre? frågar
Eleazar. — Båda två, svarar guvernören. —
Och Leopold? — Kejsaren har i sin höga makt-
fullkomlighet skickat honom i landsflykt. —
Se der de kristnas evinnerliga rättvisa, anmär-
ker Eleazar bittert... Man upplyser honom om
att Rachel fritagit prinsen från den missger-
ning hvarför hon anklagat honom; Rachel upp-
repar denna förklaring, sägande att hon af oför-
sonlig svartsjuka pådiktat prinsen brottet. ——
För denna falska anklagelse väntar er nu bå-
let, en alltför rättvis dom för barn af Israel
som ni, menar guvernören.
Kardinal Brogni uppträder än en gång for att i
Eleazars dödsstund söka undanrycka honom den
hemlighet hvarpå kardinalens lycka beror. Ele-
azar består åter ett ögonblicks strid med sig
sjelf. Rachel anträder, beledsagad af ett tåg
af blå, grå och hvita botgörare, vandringen uppåt
fonden, der man ser det röda skenet från bålet,
belysande tusentals nyfikna ansigten som bilda
bakgrunden af den hemska taflan. — Håll!
utropar den gamle. Kardinalen befaller tåget
att stanna. — Ett ord, ber: Eleazar, pekande
på RBachel. — Kardinalen ger en vink att låta
dem tala enskildt med hvarandra. — Rachel,
säger gubben, jag går att dö; vill du lefva?
— Hvarför? för att älska och lida? — Nej,
för att stråla i den högsta rang. — Utan er?
— Utan mig. — Huru? frågar hon förvånad.
— De vilja gjuta döpelsens vatten öfver din
panna, fortfor den gamle; vill du det, mitt
barn? — Hvad, utropar Rachel med ovilja,
jag kristen!... jag!..: nej! Flamman slock-
nar; kom! — Eleazar pekar på Brogni och
kardinalerna: — Deras Gud kallar dig! — Ra-
chel pekar på bålet: — Och vår väntar mig!
— Det är himlen som ingifver ditt beslut, ut-
ropar den gamle med hänförelse; jag öfver-
lemnar dig ät döden! Kom, skyndom till mar-
tyrskapet! Gud öppnar för oss sina armar!
Tåget sätter sig ånyo i rörelse. Under det
att Rachel stiger uppför trappan som leder till
kopparkitteln och Eleazar i sin ordning anträ-
der samma vandring, fattar kardinalen honom i
armen och -frågar honom halfhögt: Detta barn,
som juden ryckte ur lågorna? — Näväl? —
— Svara; min dotter, lefver hon annu? Elea-
zar kastar en blick på Rachel som nu bestiger
platformen ofvanför kitteln, och svarar; Ja. —
Gud! utropar kardinalen med glädje; fortfar!
KN
huar 0 han d32 PMlangann ot