lertid, sade Rolf helt djertt, bade
ers kungl. höghet täckts lofva mig att icke lyssna
till baktalares ord och att ej förblauda löguven
med sanniugen...
— Och huru vet ui då att besk Hningar blif-
vit rigtade emot er.
-- Em
ov Eljest vore jag väl icke fånge, eljest stode
jag ic
-— Nåväl, min herre, det bästa beviset på
att jag kommer ihåg hvad jag lolvat är att jag
icke velat dömma er chörd, at jag velat lem-
na er tillfalle avt bevisa det ni blifvit belju-
gen...
Rolf svarade intet; han väntade att hertigen
skulle säsa något mera. Philip tycktes fundera;
först efter förloppet al eu half minut återtog
han:
— Herr Tremblaye, hvad skulle ni tänka om
en ädling, som blifvit omfattad med vänskap
och förtroende af sin furste, och som begagnua-
de denna vänskap och detta förtroende till att
på det nedrigaste sätt bedrega fursten och låta
honom spela rollen af en narr?
j
oo Det är icke svårt att inse, nådig herre
här såsom anklagad...
Rolf kände sig genombäfvas af en rysning.
Emellertid uppbjöd han hsla sin sjelfbeherrsk-
ningsförmåga och genmälde, utan att förråda
den ringaste rörelse:
— Den ädling, som så uppfört sig, hade
begålt ett oförlåtligt brott och intet straff vore
för strängt för honom.
Regenten betraktade Rolf med en förvåning,
s,m han icke förmådde dölja. Chevaliern ut-
härdade bans blick, utan att slå ned ögonen.
Eu stunds tystnad inträdde.