sörande ögonblicket var inne. Rolf
på sig en lugn min, steg öfver den fruk-
irda tröskeln och befann sig ansigte mot
ansigte med regenten. Denne sednare stod,
vgen lutad mot
Till höger om honom hade en eld-
sin plats. fn klädning hördes frasa
kom denua i det ögonblick då Rolf inträdde,
hjelte var således icke ceusam med Philip;
qviona akulle vara vittne till hans vigtiga
mtal med prinsen. Men hvem kunde denna
qvinna vara? Rolf hann icke eus försöka avt
besvara denua fråga; ty knappt hade han til-
tiugt dörren etter sig, förräu regenten yurade
i en ton al bitande ironi:
Aha! chevalier Trembläye, min trogne
tjenare, här har jag er då ändtligen!
— Nåädig herre, svarade Rolf utan att synas
dec minsta förlägen, nu, likasom alltid, har jag
kynda: att ioiona mig på ers kungl. höghets
kallelst r, ehuru jag icks kunnat undgå att för-
vånua mig öfver det sätt hvarpå denna kallelse
i dag bliivit mig willställd.
— Anar ni hvarföre jag låtit kalla er?
— Jag anar åtminstone att de sorgliga för-
utsägelser, jag förliden natt vågade öppet ut-
tala i ers kungl. höghets närvaro, slagit in ti-
jelf fruktat...
— Hvad menar ni?
-- Jag menar att mina fiender hafva talat
och att ers kungl. höghet icke kommit ihåg sina
löften
— Jag glömmer aldrig hvad jag lofvat,
herre, geumälde Philip I sträf, nästan förnär-
mad ton.
digare än jag