ÖR EE a ETS EMPRESS a
skulle blifva d
blick var oafvändt fistad på den dyrbara matta,
som betäckte gollvet. Plötsligt lyftade ban upp
hufvudet och sade tvärt:
— Om jag bad er att äfven i afton fram-
mana drottniugen af Saba, hvad skulle ni då
svara?
Rolf spratt till och geumälde med en röst.
märkbart darrande al rörelse:
— Nåädig herre, jag skulle svara att er ön-
skan skall varda nopfylld. -
— Och resultaterna af denna besvärjelse
amma som förliden natt?
— Hvarföre icke, nådig berre?
— Afven om ni hölles bevakad under hela
dagen, så att hvarje kommunikation med per-
soner utom Palais-Royal blefve omöjlig?
— Jag behöfver icke meddela mig med nå-
gon lefvande menniska, hvarken inom eller utom
Ralais- Royal, för att tillkalla Balkie.
Kan ni med ert hedersord gå i borgen
för hvad ni nu säger?
— Jas; försäkrar er vid min adelsära att jag
talar sanning.
— Chevalier Tremblaye?
— Nädig herre...
— Antingen är ni en hederlig karl, som på
ett förfärligt sätt blifvit beljugen, eller också ar
ni den fräckaste skurk under solen!
— Jag är en hederlig karl, som blifvit ne-
drigt förtalad, må ers kuugl. höghet vara öfver-
tygad derom.
För tredje gången bli:f hertigen tankfull.
Hans blick fästades åter på mattan, och hans
ansigte uttryckte tvifvel och obeslutsamhet. Rolf
erfor nu en outsäglig känsla af oro, vi kunna
nä tar a ångest. Haus hjerta slog icke